Jag blev helt ställd nu när jag loggade in!

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva...

Men fick en Kommentar av min syster som sitter i Thailand och gottar sig till max.

Hon har då skrivit några rader om mitt inlägg om Mina Svagheter.

Att hon bara tagit sig tiden att skriva något sådant får mig faktiskt gråtfärdig!

mandis:

Älskade söstra mi <3

I mina ögon finns det bara en svaghet hos dig!

Och det är att du aldrig sätter dig själv i första raden utan ser till att alla andra runt dig måt bra även om det sliter på dig!

Du ger verkligen allt!

Även om du själv mår dåligt av det!

Det går hand i hand med att du aldrig tillåter någon annan av oss att visa vad du betyder för oss, att vi aldrig får skämma bort dig eller finnas där för dig!

Du har alltid funnits för mig! Vilket problem jag än har så har jag alltid kommit till dig för jag vet att du alltid finns där.

Även om vi bråkar ibland ( rätt ofta då ) och kallar varandra det ena och det andra så kommer min kärlek till dig aldrig att svalna.

För du är min stöttepelare, idol och syster!

Ingenting kan någonsin ändra på det.

Jag kärlekar dig i mitt förra liv, i detta livet och i nästa liv, jaa ända tills evigheter tar slut!

Puss och Kram från lillasyster.

Herregud... Jag är fortfarande mållös!!!

Vilken underbar syster man kan ha...

  

Alltid svårt att kritisera sig själv ju, men min största svaghet är att jag har så svårt att lita på andra människor.

Det har med att göra att man blivit sviken många gånger på det ena eller det andra sättet. Det leder till att jag i början har svårt att släppa någon in på livet och delar inte med mig av mina problem i första taget.

Det börjar bli bättre tack vare att nu är man omgiven av människor som varje dag visar att de finns där.

Sen har jag ju bloggen, som på såhär kort tid verkligen fått mig att känna mig starkare och tryggare =)

Visst, har mitt liv varit ganska enkelt. Inga drogproblem eller liknande. Aldrig haft det fattigt hemma eller något sådant, som gör att jag kan inte sätta mig in i en sådan situtation alls.

Men alla har ju sina problem och tacklar dem på sitt sätt.

Det mest dramatiska jag varit med om var väl mobbningen i skolan.

Den nya rika flickan som tror att hon är överlägsen bara för att hennes föräldrar köper allt hon vill ha!

Nu var det ju inte så att jag fick allt jag pekade på.

Utan mina föräldrar har alltid sett till att man fått kämpa för det man vill ha, även om belöningen var stor.

Fick inte heller en sak bara för att jag ville ha den. Utan fick komma med bra argument om varför jag behövde t.e.x ett nytt träns till hästen.

Om min mamma godtog argumentet t.e.x " Jag behöver tränset för att det gamla börjar bli slitet och hon fungerar inte med den nosgrimman etc" så fick jag pengar till det nya och orden om att köpa bättre kvalité och ta hand om det så det inte går sönder.

Andra Svagheter då?

* Jag blir sjukt arg på folk som sprider falska rykten, ser ner på andra och tror att dem är bäst i hela världen!

* Jag har svårt för att säga nej.

* Jag skämmer hellre bort mina hästar än mig själv. De får nya saker jämt men jag minns inte när jag unnade mig själv ett par jeans t.e.x

Kollade min mail nu på kvällen.

Kan ju som vanligt inte gå och lägga mig!

Kommit ett mail från min pappa och som alltid är det bra att veta att allt är lugnt därborta.

Eller nästan allt.

Det är min farmor som är sjuk, svår demens och alzheimers men hon kämpar på som den krutgumma på 92 år som hon är.

Yankee mår i alla fall prima och de andra hästarna med :D

Sen det vanliga tjatet om när jag kommer dit igen...

Suck det är det som är det jobbiga att kunna kombinera dessa två världar.

Det är ju inte bara att åka över.

Vill inte lämna Ginger nu när hon snart ska föla, sen är ju Sky i sitt esse nu och vill inte ställa av henne heller.

Snart är det vår med och då plockar killarna ut sina bilar, det vill man inte heller missa.

Vill ju inte åka ifrån Jim heller nu när han snart börjar vara hemma mer och mer!

Men självklart saknar jag Pappa, Farmor och Ryan hela tiden.

Aja vi får se sen... Kanske blir i slutet av sommaren eller till hösten. =) Vem vet?!

Idag har Lynn ridit Sirocco, faktiskt utan övertalning och hon var lyrisk över att få rida ponny igen!

Hon skulle köra dressyr på honom och det var han inte med på idag till en början.

Men envis som en åsna gav inte Lynn upp utan mumlade något om att det ska minsann gå om det är det sista hon gör här i livet.

Efter 4 hårda avkastningar och några varv i full galopp så beslutade sig Sirocco för att ge med sig.

Ponnyn kröker sin nacke och flyger fram i ökad trav som en elitdressyr häst.

Glatt tuggar han på bettet och verkligen jobbar med benen under sig!

Shit så vacker han var.

Var tvungen att stanna Ceazar och bara titta på dem!

Helt underbart att se!

Tränade markarbete och sidoförflyttningar med Ceazar.

Han går framåt med stormsteg och verkligen älskar att arbeta under ryttare.

En riktigt härlig häst!

Och det känns som att hans självförtroende växer sen vi släppte ihop honom med Sirocco.

Skönt det!

Efter det så tog vi en snabb uteritt.

Jag på Sky och Lynn på Risse.

Bra träning för honom att någon annan rider på honom med.

Vi hann vara ute ca: 45 min innan det blev alldeles för mörkt men det var ganska lagom.

Ja, under kvällen så kom Jim och Danny hit och vi lagade lite mat och kollade på tv.

Men de åkte för en stund sen.

Jim skulle iväg tidigt imorgon bitti och jobba så förstår honom att det är skönare att sova hemma då =)

Det positiva är att han kommer hem redan imorgon kväll och stannar ända tills måndag!

Nu sover Lynn som en gris!

Hör hennes snarkningar ända hit trots att hon sover i gästrummet ^^

Så ska väl göra ett försök jag med!

Natti natt

Sitter och väntar på att Lynn ska komma.

Hon har väl ringt och smsat 211 gånger och klagat på vädret och I don´t blame her!!!

Snöar och blåser och är allmänt astråkigt väder bara.

"Caitlin jag skiter i det här snart! Det är ett helvete att köra med transporten! Jag vill bara lägga mig under täcket i sängen och avlida tills våren kommer iaf"

Kom det ett sms nyss.

" Var är du då?"  undrar jag.

" Enligt DumDum så är det 5 mil kvar!!"

DumDum är hennes GPS av märket TomTom om ni undrar...

" Okej, men då äre en ganska korkad idé att vända och köra 35 mil hem igen..." svarar jag lugnt.

" Jaa, nu när du säger det..Och så vill jag ju komma till dig. Men jag måste tanka bilen med... "

" Bra idé att göra när det behövs du... stanna på nästa mack!" skriver jag.

" Hur fasen ska jag hitta till den då?! Jag är mitt ute i ingenstans på motorvägen! Fatta att till och med lastbilarna kör om mig!!  Det är väl 60 km med släp??"

" Haha idiot!  Kolla på DumDum var nästa mack finns, antagligen vid närmsta avfart! Vilket borde vara den avfarten du ändå ska av vid för att komma till mig. Så ligger det en Statoil där... Du vet en bensinmack med blå skylt och orangetext... Du kan inte missa den! Sen är det 80 km med släp!" svarar jag och tänker återigen att det är hon som är blondinen i vårat förhållande.

Även om Lynn är brunett och jag är blond...

" ååhfan... Inte konstigt att detta tagit 400 år då..." svarar Lynn.

Jag suckar, och undrar var hon fick sitt körkort ifrån....

Snart kommer ett sms till.

" Du, jag hittade macken men ska jag tanka diesel eller bensin i pappas Volvo? "

Bankar huvudet i bordet åt hennes fråga.

Så ringer henne och undrar vilken av hennes pappas Volvobilar hon har.

Får svaret att det är den stora svarta han köpte förra året.

Ja, för det går ju att avgöra på färgen om det är en diesel eller bensinare Lynn!

Suck!

" Men om bilen är svart så borde jag ju tanka från den svarta pumpen? " konstaterar Lynn.

" Hur gör dem med röda bilar då, tror du?" svarar jag.

" De kan ta vilken de vill såklart! Döööh!!!"

Aja, säger åt henne att starta bilen så jag för höra hur den låter.

Man hör ju skillanden ganska väl på en bensinmotor och en diesel.

Lynn förvånar mig stort när hon sätter telefonen vid motorn och det lilla knackandet hörs tydligt så jag säger åt henne att tanka diesel i bilen. Eller ringa pappa och fråga.

"Nej då tror han att jag är idiot ju!" svarar Lynn.

TROR???

Lilla gumman...

Aja hon dyker väl upp när som helst nu, är ju inte så långt från stan och hit. =)

Undrar om hon spelar dum ibland eller om det faktiskt är så XD

Hm, apropå något annat så märkte jag idag att min Ginger är extremt stor i jämförelse med förra dräktigheten.

Hennes mage ser ut som en ballong och fick spänna ut täckesgjordarna idag igen!

Undrar vad som finns där inne?

För jag vet att jag betäckte henne med en hannoveranare och inte en shire!

Här är pappan till fölis:

http://www.hittahingsten.se/default.cfm?navid=visa&aid=592&dafID=resultat&sort=namn

Stora chanser på att det blir en fux då båda föräldrarna är det ju =)

Snart 2 månader kvar bara...

Så nyfiken och förväntansfull blandat med skräck om att det kan hända något!

Men gammeltanten verkar glad och sig själv i alla fall trots att hon är jättetjock =)

Red en liten runda idag och hon var pigg och framåt.

Men nu när hon är klotrund var det helvete att hålla sig kvar barbacka i traven så blev bara skritt och en kort galopp.

Sadelgjorden når inte runt och sadeln glider av hur lätt som helst.

Men mysigt hade vi och trots att det var halv snöstorm så gick det bra att rida inne i skogen =)

Tänkte motoinera Sirocco i ridhuset idag när Lynn kommer. Eller om jag låter henne ta honom och glider runt på Risse istället ^^

Låter som en plan...

Nej nu kommer det en svart Volvo med hästtransport efter så får väl installera henne och Sunny nu!

Ha de gött!

Mina vänner...

Ja vad ska man säga om dem?

De är speciella men finns där i alla lägen och är så glad över att jag har just dem i mitt liv!

De är alla olika på sitt sätt.

Helt olika personligheter och väldigt olika i sättet. Men det som binder dem samman är ju gemensamma intresset i bilar. Detta gäller då grabbarna. De fyller sina "funktioner" hur bra som helst om man ska säga så ^^

  

Sen har jag ju naturligtvis Natha =)

Så snäll och omtänksam, en riktigt bra vän helt enkelt som aldrig sätter sig själv i första rummet utan vill att alla andra ska må bra.

Vi lärde ju känna varandra genom hästarna och visst åker hon med i jänkarna med, men det är nog mer för festandets skull. Natha föredrar en kväll på krogen med väninnor än att åka bil med en drös galningar ;)

Lynn:

Haha ja, vi har ju varit vänner i evigheter och vet precis vart vi har varandra. Så skönt! Hon är den enda man verkligen kan vara sig själv med och ingenting går att dölja.

Sen att hon egentligen är blondinen och inte jag, är ganska tydligt!  Inte den smartaste alla gånger men den envisaste människa jag känner!

Mycket äventyr har det blivit och fler kommer det att bli.

Mja, återigen ingenting att göra så varför inte bjuda på ännu en uppdatering?

Haha, ja min kära knäppa syster har fått för sig att hon ska blogga med nu...

vet inte varför men det kan ju vara spännade att se hennes syn på saker och ting...

Dock är hon inte den fjortisen som det verkar på de två inläggen hon redan kommit upp med...

http://greatnesscomeswithsuccess.bloggplatsen.se/

Utan en ganska snäll och omtänksam tös.

Men nu är hon och resten på väg utomlands och jag är ensam hemma...

Fast nu är jag hos Jim då men men...

Tänkte att ett miljöombyte kanske hjälper sömnlösheten?!

Värt att testa.

Killarna är i garaget men drettrött som jag är så stannade jag här.

Lika bra att de får leka av sig ensamma!

Så sitter och gosar med hunden nersjunken i soffan och slöglor på tvn.

Lugnt och skönt.

Skrittade Ginger idag i en halvtimma ungefär.

Hon var pigg och framåt som vanligt, gammeltanten.

Och inte ett dugg stirrig av vinden som blåste rätt bra mellan träden! ;)

Inte ens när täcket hon hade på sig fladdrade iväg!

Inte en reaktion alls så jag hann få tag i det och satte det tillrätta igen.

På torsdag kommer veterinären och ska ta ultraljud på henne.

Så spännande!

Mest för att kolla så allt är bra med fölis.

Så nyfiken på vad det är hon bär runt på den här gången!

Hoppas på att det blir ett sto, men det spelar ingen större roll.

Lika glad för en hingst med, bara den är frisk och glad =)

Red Sky inne ridhuset.

För Fullblod och blåst är ingen vidare kombination direkt.

Nerverna sitter utanpå hästen och hon hoppar och studsar för allt!

Så lugnare att hålla sig inomhus.

Tränade Dressyr. Mest öppna och sluta i trav samt lite skänkelvikningar.

Känns verkligen som att hon blir mer och mer mjuk och smidig efter sånna övningar.  =)

Och lyssnar bättre.

Satte tyglarna i översta ringen på bettet nu och hon gick strålande!  ( Har ju pessoabett på henne )

Jättefin och mjuk i munnen och behövde nästan bara tänka tygeltagen innan hon lydde.

Min duktiga flicka!

Struntade helt i att galoppera henne idag, bra idé!

Hon tappar allt i galoppen nämligen och vill bara rusa iväg så...

Till och med Natha blev imponerad och undrade om jag gett henne lugnande innan passet ^^

Efter det så skrittade jag av henne länge på långa tyglar och hade en väldigt nöjd häst under mig!

Härlig känsla.

Gladast var hon nog av att slippa komma ut i hagen igen efteråt.

Risse fick vila idag och red istället Antonia och Natha och Rille hängde med på en skogsrunda.

Rille hade en sådan dag att ALLTING är farligt.

Även saker han har sett 10.000 gånger innan.

Antonia bara frustade åt honom och skakade på sitt huvud.

Jag sade inget till Natha, skulle ändå bara fått helvetesturen med Sky för ett tag sen i halsen så...

När vi kom tillbaka var vi ganska stelfrösna hela bunten.

Så blev lite fika i sadelkammaren och lite allmänt skitsnack tjejer emellan...

Nu ikväll lagade vi lite mat här hos Jim och bara hade det trevligt.

Köttfärslimpa fick det bli...

Tur att Natha är en bättre kock än jag ^^

Åh, hoppas verkligen att det går bättre att sova inatt.

Så sliten man är just nu, tre fyra timmar per natt är inget roligt alls.

Sen hålla igång hela dagarna...

Men glad att Jim är hemma i alla fall!

Saknar honom varje minut han inte är här!

Låter som en stalker eller nått haha!

Eller som en som inte låter karln gå utanför dörren utan ens vetskap...

Så är inte fallet.

Vi kan vara utan varandra utan problem.

Han kan vara med de andra och festa och jag är på mitt håll och vi har båda kanonkul.

När vi väl är tillsammans behöver vi inte låtsas som att vi är fastkedjade i varandra heller utan kan lugnt stå och snacka eller dansa med andra.

Hatar folk som lider av sånna kontrollbehov, att de alltid ska veta allting och exakt vad den andra gör.

Ännu värre är det när de ringer en gång i kvarten och undrar vad den andra gör!

Eller vilka personen umgås med och varför!

Förstår inte såna människor som har det så.

Var är tilliten?

Visst, personligen har jag jättesvårt att lita på folk.

Förr eller senare så sviker de en till slut... I alla fall min erfarenhet :( 

Men jobbar på det!

Fast jag märker att omgivningen har svårt att förstå hur jag vågar släppa Jim så.

Han är verkligen inte Guds bästa barn och jag vet ju hur charmig och go han är men jag litar på honom.

Det han gjorde innan vi blev tillsammans struntar jag blankt i.

Han gör detsamma.

Vårat förhållande bygger på att vi lever i nuet och inte i framtiden eller det förflutna.

Tror att det är en bra grej!

Lixom, självfallet ska han ha sina intressen och vänner ifred även om vi delar dem.

Men dem timmarna jag tillbringar med hästarna vill inte han vara med på, så varför ska jag svansa efter honom när han vill hålla på med bilarna eller ta en öl med grabbarna?!

Så tänker jag!

Att egentid är väldigt viktigt!

=)

Nähe, återkommer imorgon för nu ska jag och Samantha kolla film!

Ha de gött nu!

 

Ja, denna underbara tid då man egentligen bara ville ha en stor häst och tävla med.

Att man inte visste hur mycket man saknar den här tiden med alla lekar, picknickar och envisa ponnier.

Denna tiden spenderades ju givetvis med min partner in crime : Lynn!

Vi hade både sorg och glädje under våra ponnyår, mest glädje!

Ett stort kämpande för att nå sina mål tillsammans med en underbar ponny.

När vi just flyttat tillbaka till Sverige hamnade vi en liten förort till Stockholm.

Inte någon av de sunkiga nu utan Danderyd.

En solig vårdag tar mamma med sig mej ut till lekplatsen, det var väl stora mutor med kakor anar jag då jag mest spenderade dagarna med att gråta efter pappa och Amerika.

Så hon stoppar ner mig i sandlådan och där sitter en brunhårig och fräknig flicka som heter Lynn.

Våra mammor fikar och vi leker.

Så träffades vi.

Ganska snart hamnade vi på samma dagis och Gud nåde de andra barnen om de lekte med våra hästar!

Lynns morfar bodde dock på en liten gård på landet dit vi brukade åka ibland.

En dag stod där en ponny i hagen!

Två femåriga flickors förvåning och glädje var obeskrivlig.

Jag som redan, enligt mig själv var världsbäst på hästar trotsar taggtrådsstaketet och in till den svartvita lilla skäcken som fridfullt betar av gräset.

Detta är trots allt första gången Lynn ser en häst i verkligheten och första gången jag ser en häst som jag når upp att sadla och klappa!

Pappas Quarters är ju modell större.

Så vi överröser ponnyn med gräs och gullande.

Trots att han bits och tjurar som fasen.

Lynns morfar ( som vi inte förstod ett ord av vad han sa då hans gotländska dialekt var rena grekiskan ) ger oss tillåtelse att hålla på med ponnyn och berättar att den heter Krysset.

Krysset var då en arg 15-årig korsning mellan Shetlandsponny och Russ.

En svartskäck och en liten B-ponny ungefär 110 cm hög.

På Krysset så får vi rida, köra, rykta och allt som hör hästen till.

Lynns morfar ställer honom på ett stall närmare stan med så att vi kan ta oss till honom lättare.

I samma stall har min mamma sin häst Ricci.

Hästintresset växer framför allt för Lynn och vi blir båda mästare på barbacka ridning / rodeo då vi nu på senare insett att Krysset inte ens var inriden...

I två år kämpar vi med denna envisa ponny samtidigt som våra mammor insett att det är en väldigt bra idé att låta sina barn gå på ridskolan och få lära sig att inte alla hästar är som Krysset.

Men vi växer snart ur honom och när Krysset numera kan gå under våra ben så kommer våra föräldrar överens om att vi ska få varsin större ponny.

Vi älskar ju "vår" ponny och protesterna är stora.

Men å andra sidan skulle det ju vara kul att slippa dela och Krysset finns ju kvar!

Den sommaren när vi fyllde 7 år och både jag och Lynn växer på längden så att det knakar så börjar letandet.

Vet inte hur många ponnier vi tittade på men ingen var DEN ponnyn.

Till slut hittar Lynn sin ponny. En smäcker och välriden C-ponny valack med alla möjliga raser i sig.

Salvador var en riktig drömponny, läromästare som har tävlat och gjort allt.

Ingenting skrämde denna 19-åriga ponny.

Dock så tyckte vi att hans namn kunde varit bättre ock kommer nu med den elemtära idén om han ser ut som en Smurf!

Lite gulligt sådär och Lynn hade alla saker till honom i blått.

Så under någon månads tid lär Lynn och Smurf känna varandra ordentligt och jag försöker hänga med på Krysset som nu inte kastar av en varje dag.

Sen en dag i Juli så ringer min pappa.

Han säger att han har hittat den perfekta ponnyn på en resa i England.

Välriden, stor C-ponny av rasen New Forest.

Mamma skriker att han inte är klok som tror att hon har råd och tid att åka till England för en häst men min far vet precis hur man lugnar henne och säger stillsamt att både han och hästen är på väg med båten.

Visserligen inte samma båt då det är karantän och sånt som ni förstår.

 

Några dagar senare kommer pappa och hälsar på.

Han säger att nu ska vi åka till stallet för han vill jättegärna se den här omtalade Krysset.

Vi kommer dit och i den tomma boxen står en söt mörkbrun liten dam med en stor röd rosett om halsen.

Kärlek vid första ögonkastet för mig och Rosie kan jag säga.

Äntligen hade jag en större ponny än Lynn och en häst som jag kunde hoppa och galoppera med utan större skador.

Rosie är dock ingen lätt läromästare.

Gör du fel så får du veta det dirket, antingen genom ett tjuvnyp i tårna, en avkastning eller genom att hon bara lägger sig ner och vägrar resa på sig på en timme.

Men man lärde sig att vara nogrann och tydlig i sina hjälper och vi utvecklades snabbt.

Jag och Lynn börjar att tävla en del på ridskolan och hemma är dagarna fyllda av uteritter, träningstävlingar och allmänt skoj som vi kunde göra med våra hästar.

Gymkhana-lekar, rida ner och bada med dem och bara njuta!

Träningar på ridskolan och lite små tävlingar med blandat resultat.

Självklart tar vi hand om Krysset oxå men han slipper bära runt på oss numera.

Men under vintern så ser vi att något håller på att hända med Krysset.

Han är fortfarande lika arg, men han blir magrare och dystrare för varje dag.

Veterinärerna hittar inget fel på honom alls tills en mörk kväll i Januari.

Stallägaren ringer och har panik.

Krysset ligger i sin box och stönar av smärta invändigt.

Vi kommer dit och kallar på jourhavande veterinär.

Väntetiden är lång och att se Krysset ha så ont är olidligt.

Ändå försöker jag leda runt honom inne i boxen så att han inte ska lägga sig ner och rulla runt igen.

Tydliga tecken på kolik visar han upp och de vuxna granskar noggrannt om han ätit något dåligt.

Veterinären kommer och ger diagnosen tarmvridning och kolik och säger att han genast måste till ett djursjukhus.

Mamma och Lynns mamma Anette hjälps åt att få ut hästen i den kalla vintern.

De ser sig om och finner snart att det inte finns någon transport på gården.

Min mor är snabb och konstaterar att Anettes minibuss går lika bra och börjar riva ut sätena i den.

Hon sätter sig sedan och kör in Krysset till djursjukhuset medan Anette tröstar mig och Lynn.

Vi får lite fika av stallägaren och sitter och myser med hästtäckena om oss på stallgolvet medan vi hör de andra hästarna tugga på sitt hö.

Alla är vi lika oroliga och bara väntar på att telefonen ska ringa inne i sadelkammaren.

Timmarna går och vi hör ingenting.

Sen framåt morgonen kommer beskedet.

Kryssets liv gick inte att rädda.

Vi slapp gå till skolan den veckan.

Både jag och Lynn grät och grät.

Vi undrade om det var vårat fel, för att vi slutat rida på honom eller för att vi fick Smurf och Rosie.

Givetvis var det inte så utan att det kan hända vilken häst som helst.

Det var hårt men vi fick förklarat för oss att hästarna kommer till Trapalanda där de får leka, busa och äta hur mycket mat de vill.

Men att förlora våran första ponny så snabbt var hårt.

Dock tröstade vi oss med Rosie och Smurf.

Men aldrig glömmer vi våran Krysset - första ponnyn!   

Ett tag efter detta så får min mamma jobb i Värmland och flytten är ett faktum.

Jag var nu 8 år och hade lite svårt med att mamma träffat en ny man, Peter.

Men han var ju snäll så det fick ju gå.

De köper ett hus och i närheten bor Marika.

En kvinna som älskar Nordsvenskar överallt annat och gärna överlåter sina tomma boxar till Rosie och Ricci.

Byter skola, ridskola, umgänge, miljö... Ja allt men saknar Lynn och Smurf något hemskt.

Tävlar med Rosie en hel del, och det går bra!

Vi vinner våran klass i KM på våren och nu känns inte SM så jättelångt borta.

Ett halvår senare ringer Lynn och säger att hon och hennes familj kommer efter.

Ingen av dem trivdes sen vi flyttade.

Glädjen är total!

Smurf får komma till Marikas stall och vi är nu två överlyckliga tjejer.

Det är ungefär nu jag bestämmer mig för att satsa 110 % på ridningen.

Tillsammans med Rosie avancerar vi mer och mer på hoppbanorna och det går bra.

Vi testar på dressyr och terräng med med ganska goda resultat.

Lynn har inte samma tävlingsintresse som jag, utan tycker bara det är kul för att se hur hon och Smurf utvecklas.

Så under kommande år så växer man mer och mer och blir duktigare för varje dag.

Mitt mål var att kvala in till SM på C-ponny.

Så vardagen är fylld av träningar, tävlingar och Rosie.

Vi vann aldrig men kom ofta 2:a, 3:a eller 4:a.

Det var kanske det där lilla extra som vi saknade?

Sen ska man ju hänga med vännerna och skolan i den här åldern med.

När jag var 14 år så når vi faktiskt kvalet.

På sista tävlingen så står jag nervös efter våran felfria runda och väntar på prispallen.

Ska det bli ännu en rosett att hänga på väggen?

Kommer vi att tävla SM?

Vi går vidare och med det blir det hårdträning nu.

Jag pressar mig själv och Rosie till max, vi ska klara det.

Tränar och kämpar så mycket att det inte finns tid till något annat än Rosie och mig!

Dagen innan den stora finalen, Dagen D så kommer Lynn fram till mig medan jag putsar mitt träns.

Hon säger att hon är jätteglad för att jag och Rosie har avancerat så mycket som vi har MEN att jag glömt bort varför jag älskar hästarna och ridningen så mycket. Hon säger att det är bra att man når sina mål... Men vad händer sen?

Jag tycker ju att hon är dum i huvudet!

Vi ska tävla i SM!!!!

Svenska Mästerskapen!

Nästa morgon bär det av, Amanda har nu kommit till världen och är en skrikande skitunge på 5 år som babblar om att hon oxå vill ha häst! Vilket man hör oavkortat i bilen på väg till tävlingen.

Jag är i sjunde himlen när Rosie bär mig över hindren och vi får felfritt rakt igenom.

Men tiden är inte den bästa.

Besivkelsen är stor då jag inser att vi inte kommer på prispallen den här gången.

Men jag har tillräckligt med förnuft att inse att det inte är mitt eller Rosies fel utan att vi mötte bättre motstånd än väntat.

Väl tillbaka hemma i stallet så pysslar jag om min tävlinghäst extra noga för att hon har varit med mig att förverkliga mina drömmar.

Klappar om henne och säger: " Nästa år tar vi dem!"

Då får jag en blick av denna kloka dam som säger att:

" Nej, nu är det bra!

Vi nådde det stora målet! Gläd dig åt det!"

Då börjar jag att tänka.

Vill jag tävla för att bli bäst?

Jag vet innerst inne för att jag ska nå toppen så kommer det inte bli med Rosie.

Men vill jag bli bäst?

Nej, jag vill njuta av min häst och mitt liv... Jag vill inte ha någon annan häst!

Har jag verkligen njutit av att träna för olika instruktörer 4 gånger i veckan?

Nej, det har varit asjobbigt faktiskt!

Har jag någon gång tänkt på hur härligt det vore med en tvåtimmars uteritt och bara slappna av under senaste året?

Nej, inte det heller.

Jag har bara fokuserat på en sak som jag inte ens vill innerst inne!

Efter den här tankställaren så varvade både jag och Rosie ner på takten.

Jag insåg även att om jag växer ännu en halv decimeter till så är Rosie för liten för mig.

Trots att mina tränare tyckte att jag var heltknäpp som bara lade av efter att det gått så bra så kände jag att varken jag eller Rosie ville det här.

Jag skulle bara vara glad att min underbara ponny ställt upp på det hela under så lång tid.

Den tiden njöt vi tillsammans med Lynn och Smurf.

Tre månader senare ställde jag upp i en hopptävling igen, denna gången utan pressen att vinna.

Bara för att ha kul!

Jag har inte ens brytt mig om att putsa sadel och träns dagen innan eller fläta manen på Rosie.

Vad händer?

Naturligtvis vinner vi våran första tävling på flera år!

Och det kändes så bra!

Större än kvalen och finalen i SM.

Större än allt annat för nu var det bara jag och Rosie som gjorde det för skojs skull.

Vi var bägge två överlyckliga när vi red ärevarvet.

Rosie slår bakut för första gången i sitt liv och jag bara skrattar medan jag flyger all världens väg ner i leran.

Dock kommer min ponny fram till mig och "ber om ursäkt" men jag reser mig upp och lägger armen om henne och pussar henne till publikens applåder.

Ponnytiden var väldigt speciell.

Allt tack vare Rosie som fortfarande finns kvar här hos oss nu över 30 år gammal.  =)

Efter att jag växt ur henne ordentligt så fick Amanda ta över henne.

Så var utan häst ett tag och beslöt att nu har jag tillfället att åka till USA och hälsa på.

Lagom tills jag fyllde 16 så får jag en stor häst med mig hem...

Dessvärre finns inte Smurf kvar,  livet har ju sin gång.

Han gick bort för 5 år sedan på grund av ålder och sjukdom men ligger begraven i sin favorithage hos Marika.

Lynn har ju Sunny nu och jag har mina, men tror att vi båda minns ponnytiden med både glädje och sorg.

Så ta vara på den tiden och passa på att njuta!

 

Hmm... finns så många bra ju!

Diggar fortfarande Svarta Hingsten filmerna en hel del faktiskt. Inte Black Beauty nu utan de andra... när hingsten och Alec hamnar på en öde ö och i tvåan åker de till öknen.

Annars en storfavorit är Sin City =) Älskar hur den är gjord!