Direktlänk till inlägg 19 mars 2013
Ponnytiden!
Ja, denna underbara tid då man egentligen bara ville ha en stor häst och tävla med.
Att man inte visste hur mycket man saknar den här tiden med alla lekar, picknickar och envisa ponnier.
Denna tiden spenderades ju givetvis med min partner in crime : Lynn!
Vi hade både sorg och glädje under våra ponnyår, mest glädje!
Ett stort kämpande för att nå sina mål tillsammans med en underbar ponny.
När vi just flyttat tillbaka till Sverige hamnade vi en liten förort till Stockholm.
Inte någon av de sunkiga nu utan Danderyd.
En solig vårdag tar mamma med sig mej ut till lekplatsen, det var väl stora mutor med kakor anar jag då jag mest spenderade dagarna med att gråta efter pappa och Amerika.
Så hon stoppar ner mig i sandlådan och där sitter en brunhårig och fräknig flicka som heter Lynn.
Våra mammor fikar och vi leker.
Så träffades vi.
Ganska snart hamnade vi på samma dagis och Gud nåde de andra barnen om de lekte med våra hästar!
Lynns morfar bodde dock på en liten gård på landet dit vi brukade åka ibland.
En dag stod där en ponny i hagen!
Två femåriga flickors förvåning och glädje var obeskrivlig.
Jag som redan, enligt mig själv var världsbäst på hästar trotsar taggtrådsstaketet och in till den svartvita lilla skäcken som fridfullt betar av gräset.
Detta är trots allt första gången Lynn ser en häst i verkligheten och första gången jag ser en häst som jag når upp att sadla och klappa!
Pappas Quarters är ju modell större.
Så vi överröser ponnyn med gräs och gullande.
Trots att han bits och tjurar som fasen.
Lynns morfar ( som vi inte förstod ett ord av vad han sa då hans gotländska dialekt var rena grekiskan ) ger oss tillåtelse att hålla på med ponnyn och berättar att den heter Krysset.
Krysset var då en arg 15-årig korsning mellan Shetlandsponny och Russ.
En svartskäck och en liten B-ponny ungefär 110 cm hög.
På Krysset så får vi rida, köra, rykta och allt som hör hästen till.
Lynns morfar ställer honom på ett stall närmare stan med så att vi kan ta oss till honom lättare.
I samma stall har min mamma sin häst Ricci.
Hästintresset växer framför allt för Lynn och vi blir båda mästare på barbacka ridning / rodeo då vi nu på senare insett att Krysset inte ens var inriden...
I två år kämpar vi med denna envisa ponny samtidigt som våra mammor insett att det är en väldigt bra idé att låta sina barn gå på ridskolan och få lära sig att inte alla hästar är som Krysset.
Men vi växer snart ur honom och när Krysset numera kan gå under våra ben så kommer våra föräldrar överens om att vi ska få varsin större ponny.
Vi älskar ju "vår" ponny och protesterna är stora.
Men å andra sidan skulle det ju vara kul att slippa dela och Krysset finns ju kvar!
Den sommaren när vi fyllde 7 år och både jag och Lynn växer på längden så att det knakar så börjar letandet.
Vet inte hur många ponnier vi tittade på men ingen var DEN ponnyn.
Till slut hittar Lynn sin ponny. En smäcker och välriden C-ponny valack med alla möjliga raser i sig.
Salvador var en riktig drömponny, läromästare som har tävlat och gjort allt.
Ingenting skrämde denna 19-åriga ponny.
Dock så tyckte vi att hans namn kunde varit bättre ock kommer nu med den elemtära idén om han ser ut som en Smurf!
Lite gulligt sådär och Lynn hade alla saker till honom i blått.
Så under någon månads tid lär Lynn och Smurf känna varandra ordentligt och jag försöker hänga med på Krysset som nu inte kastar av en varje dag.
Sen en dag i Juli så ringer min pappa.
Han säger att han har hittat den perfekta ponnyn på en resa i England.
Välriden, stor C-ponny av rasen New Forest.
Mamma skriker att han inte är klok som tror att hon har råd och tid att åka till England för en häst men min far vet precis hur man lugnar henne och säger stillsamt att både han och hästen är på väg med båten.
Visserligen inte samma båt då det är karantän och sånt som ni förstår.
Några dagar senare kommer pappa och hälsar på.
Han säger att nu ska vi åka till stallet för han vill jättegärna se den här omtalade Krysset.
Vi kommer dit och i den tomma boxen står en söt mörkbrun liten dam med en stor röd rosett om halsen.
Kärlek vid första ögonkastet för mig och Rosie kan jag säga.
Äntligen hade jag en större ponny än Lynn och en häst som jag kunde hoppa och galoppera med utan större skador.
Rosie är dock ingen lätt läromästare.
Gör du fel så får du veta det dirket, antingen genom ett tjuvnyp i tårna, en avkastning eller genom att hon bara lägger sig ner och vägrar resa på sig på en timme.
Men man lärde sig att vara nogrann och tydlig i sina hjälper och vi utvecklades snabbt.
Jag och Lynn börjar att tävla en del på ridskolan och hemma är dagarna fyllda av uteritter, träningstävlingar och allmänt skoj som vi kunde göra med våra hästar.
Gymkhana-lekar, rida ner och bada med dem och bara njuta!
Träningar på ridskolan och lite små tävlingar med blandat resultat.
Självklart tar vi hand om Krysset oxå men han slipper bära runt på oss numera.
Men under vintern så ser vi att något håller på att hända med Krysset.
Han är fortfarande lika arg, men han blir magrare och dystrare för varje dag.
Veterinärerna hittar inget fel på honom alls tills en mörk kväll i Januari.
Stallägaren ringer och har panik.
Krysset ligger i sin box och stönar av smärta invändigt.
Vi kommer dit och kallar på jourhavande veterinär.
Väntetiden är lång och att se Krysset ha så ont är olidligt.
Ändå försöker jag leda runt honom inne i boxen så att han inte ska lägga sig ner och rulla runt igen.
Tydliga tecken på kolik visar han upp och de vuxna granskar noggrannt om han ätit något dåligt.
Veterinären kommer och ger diagnosen tarmvridning och kolik och säger att han genast måste till ett djursjukhus.
Mamma och Lynns mamma Anette hjälps åt att få ut hästen i den kalla vintern.
De ser sig om och finner snart att det inte finns någon transport på gården.
Min mor är snabb och konstaterar att Anettes minibuss går lika bra och börjar riva ut sätena i den.
Hon sätter sig sedan och kör in Krysset till djursjukhuset medan Anette tröstar mig och Lynn.
Vi får lite fika av stallägaren och sitter och myser med hästtäckena om oss på stallgolvet medan vi hör de andra hästarna tugga på sitt hö.
Alla är vi lika oroliga och bara väntar på att telefonen ska ringa inne i sadelkammaren.
Timmarna går och vi hör ingenting.
Sen framåt morgonen kommer beskedet.
Kryssets liv gick inte att rädda.
Vi slapp gå till skolan den veckan.
Både jag och Lynn grät och grät.
Vi undrade om det var vårat fel, för att vi slutat rida på honom eller för att vi fick Smurf och Rosie.
Givetvis var det inte så utan att det kan hända vilken häst som helst.
Det var hårt men vi fick förklarat för oss att hästarna kommer till Trapalanda där de får leka, busa och äta hur mycket mat de vill.
Men att förlora våran första ponny så snabbt var hårt.
Dock tröstade vi oss med Rosie och Smurf.
Men aldrig glömmer vi våran Krysset - första ponnyn! 
Ett tag efter detta så får min mamma jobb i Värmland och flytten är ett faktum.
Jag var nu 8 år och hade lite svårt med att mamma träffat en ny man, Peter.
Men han var ju snäll så det fick ju gå.
De köper ett hus och i närheten bor Marika.
En kvinna som älskar Nordsvenskar överallt annat och gärna överlåter sina tomma boxar till Rosie och Ricci.
Byter skola, ridskola, umgänge, miljö... Ja allt men saknar Lynn och Smurf något hemskt.
Tävlar med Rosie en hel del, och det går bra!
Vi vinner våran klass i KM på våren och nu känns inte SM så jättelångt borta.
Ett halvår senare ringer Lynn och säger att hon och hennes familj kommer efter.
Ingen av dem trivdes sen vi flyttade.
Glädjen är total!
Smurf får komma till Marikas stall och vi är nu två överlyckliga tjejer.
Det är ungefär nu jag bestämmer mig för att satsa 110 % på ridningen.
Tillsammans med Rosie avancerar vi mer och mer på hoppbanorna och det går bra.
Vi testar på dressyr och terräng med med ganska goda resultat.
Lynn har inte samma tävlingsintresse som jag, utan tycker bara det är kul för att se hur hon och Smurf utvecklas.
Så under kommande år så växer man mer och mer och blir duktigare för varje dag.
Mitt mål var att kvala in till SM på C-ponny.
Så vardagen är fylld av träningar, tävlingar och Rosie.
Vi vann aldrig men kom ofta 2:a, 3:a eller 4:a.
Det var kanske det där lilla extra som vi saknade?
Sen ska man ju hänga med vännerna och skolan i den här åldern med.
När jag var 14 år så når vi faktiskt kvalet.
På sista tävlingen så står jag nervös efter våran felfria runda och väntar på prispallen.
Ska det bli ännu en rosett att hänga på väggen?
Kommer vi att tävla SM?
Vi går vidare och med det blir det hårdträning nu.
Jag pressar mig själv och Rosie till max, vi ska klara det.
Tränar och kämpar så mycket att det inte finns tid till något annat än Rosie och mig!
Dagen innan den stora finalen, Dagen D så kommer Lynn fram till mig medan jag putsar mitt träns.
Hon säger att hon är jätteglad för att jag och Rosie har avancerat så mycket som vi har MEN att jag glömt bort varför jag älskar hästarna och ridningen så mycket. Hon säger att det är bra att man når sina mål... Men vad händer sen?
Jag tycker ju att hon är dum i huvudet!
Vi ska tävla i SM!!!!
Svenska Mästerskapen!
Nästa morgon bär det av, Amanda har nu kommit till världen och är en skrikande skitunge på 5 år som babblar om att hon oxå vill ha häst! Vilket man hör oavkortat i bilen på väg till tävlingen.
Jag är i sjunde himlen när Rosie bär mig över hindren och vi får felfritt rakt igenom.
Men tiden är inte den bästa.
Besivkelsen är stor då jag inser att vi inte kommer på prispallen den här gången.
Men jag har tillräckligt med förnuft att inse att det inte är mitt eller Rosies fel utan att vi mötte bättre motstånd än väntat.
Väl tillbaka hemma i stallet så pysslar jag om min tävlinghäst extra noga för att hon har varit med mig att förverkliga mina drömmar.
Klappar om henne och säger: " Nästa år tar vi dem!"
Då får jag en blick av denna kloka dam som säger att:
" Nej, nu är det bra!
Vi nådde det stora målet! Gläd dig åt det!"
Då börjar jag att tänka.
Vill jag tävla för att bli bäst?
Jag vet innerst inne för att jag ska nå toppen så kommer det inte bli med Rosie.
Men vill jag bli bäst?
Nej, jag vill njuta av min häst och mitt liv... Jag vill inte ha någon annan häst!
Har jag verkligen njutit av att träna för olika instruktörer 4 gånger i veckan?
Nej, det har varit asjobbigt faktiskt!
Har jag någon gång tänkt på hur härligt det vore med en tvåtimmars uteritt och bara slappna av under senaste året?
Nej, inte det heller.
Jag har bara fokuserat på en sak som jag inte ens vill innerst inne!
Efter den här tankställaren så varvade både jag och Rosie ner på takten.
Jag insåg även att om jag växer ännu en halv decimeter till så är Rosie för liten för mig.
Trots att mina tränare tyckte att jag var heltknäpp som bara lade av efter att det gått så bra så kände jag att varken jag eller Rosie ville det här.
Jag skulle bara vara glad att min underbara ponny ställt upp på det hela under så lång tid.
Den tiden njöt vi tillsammans med Lynn och Smurf.
Tre månader senare ställde jag upp i en hopptävling igen, denna gången utan pressen att vinna.
Bara för att ha kul!
Jag har inte ens brytt mig om att putsa sadel och träns dagen innan eller fläta manen på Rosie.
Vad händer?
Naturligtvis vinner vi våran första tävling på flera år!
Och det kändes så bra!
Större än kvalen och finalen i SM.
Större än allt annat för nu var det bara jag och Rosie som gjorde det för skojs skull.
Vi var bägge två överlyckliga när vi red ärevarvet.
Rosie slår bakut för första gången i sitt liv och jag bara skrattar medan jag flyger all världens väg ner i leran.
Dock kommer min ponny fram till mig och "ber om ursäkt" men jag reser mig upp och lägger armen om henne och pussar henne till publikens applåder.
Ponnytiden var väldigt speciell.
Allt tack vare Rosie som fortfarande finns kvar här hos oss nu över 30 år gammal. =)
Efter att jag växt ur henne ordentligt så fick Amanda ta över henne.
Så var utan häst ett tag och beslöt att nu har jag tillfället att åka till USA och hälsa på.
Lagom tills jag fyllde 16 så får jag en stor häst med mig hem...
Dessvärre finns inte Smurf kvar, livet har ju sin gång.
Han gick bort för 5 år sedan på grund av ålder och sjukdom men ligger begraven i sin favorithage hos Marika.
Lynn har ju Sunny nu och jag har mina, men tror att vi båda minns ponnytiden med både glädje och sorg.
Så ta vara på den tiden och passa på att njuta!
Stort tack till Amanda som sköter allt där hemma! Och givetvis till er andra oxå som hjälper henne. Ni är guld värda. Försöker lära mig hur en Ipad fungerar... Faktiskt! Jag hittade ju hit i alla fall :) Här väntar en vecka i Kentucky, omgive...
Evigheter sen man skrev nåt här, fick nåt infall ikväll bara. Får väl skylla ifrån mig att det har varit extremt mycket på sista tiden helt enkelt. Utan Lynn, Amanda och Nina hade det aldrig gått! Ni är världens bästa! Och nu, tack för att ni är ...
Blev långfika på stan idag, med Sanna, Lynn och Natha. Jag och Lynn är visst mobbade då vi inte är på smällen nån av oss. Men men vi saknar ursäkt till att vräka i oss bakelser och annat gott! Fast det var ganska trevligt ändå! Men anledningen ti...
Blev långfika på stan idag, med Sanna, Lynn och Natha. Jag och Lynn är visst mobbade då vi inte är på smällen nån av oss. Men men vi saknar ursäkt till att vräka i oss bakelser och annat gott! Fast det var ganska trevligt ändå! Men anledningen ti...
Syster tryckte upp datorn i knäet på mig med en mordisk blick och orden " BLOGGA!" .. Okeeej.. Hm, tack Lynn... för att du la upp bilden på Risse... Jag visste inte ens att den fanns... Vet inte om jag kan skryta med att min s.k hopphäst kan pi...
