Haha är ju helt klart utan tvekan Marabos Chocklad!

Schweizernöt!

Man blir ju vad man äter eller hur?

Jaha det var hela 30 dagars grejen =)

Jobbigaste inlägget var ju 23, men glad att jag genomförde det och resten med.

Brukar tröttna rätt fort annars XD

Min framtid ja..

Hoppas ju självklart att vissa bråk reder upp sig så man slipper gå och älta det.

Jag ältar alltid saker för mycket.

Just nu hoppas jag bara att jag får må såhär bra och fortsätta känna att jag har dem som verkligen betyder någonting för mig kvar.

Självklart kommer hästarna alltid att finnas kvar.

Ett liv utan hästar skulle jag aldrig kunna tänka mig ens.

Vad ska man då göra på dagarna?

Eller vem ska man då gå och mysa ner sig i boxen hos och bara njuta av det underbara ljudet av ens älskling som tuggar på sitt hö sakta.

Sen får man väl se om det kommer barn, eget hus och sånt.

Men man måste ju hitta den rätta med ;)

Och jag har verkligen inte bråttom med det!

Ja finns väl inte så mycket att säga.

Den var helt okej =)

Antagligen gjort den till den man är idag!

Lite jobbigt att ha far min på andra sidan Atlanten bara....

Spenderas antingen med mina vänner eller med mina hästar.

En skön sommardag och bara njuta av att finnas till =)

Oj, spel?

Vi har ju alla konstiga spel kan jag säga...

Sup-poker, Fia med Hutt. Knuff och massa andra...

Men gillar kortspel i alla former...

Har det undgått någon?

Svart helt klart ;)

Bilar - Vitt

Hästar - fux

Hårfärg - Brunett

Katter - Röda

Hundar - Sandfärgade

Rosor - Rött

Hm kollar nästan aldrig på tv XD

Den står på som sällskap mest men för att säga nått så får vi la köra med... Hmm... Ehm... Äh jag vet faktiskt inte alls!

                               

Det här inlägget är nog det värsta jag någonsin kommit att skriva.

Så det har tagit sin tid.

Det handlar om en häst.

En häst som verkligen förändrade mitt liv och gav mig 6 underbara år.

Kommer bli mycket läsning för er idag! Men bjuder på lite bilder...

Precis innan jag skulle fylla 16 år så beslutade jag mig för att åka över till USA och hem till pappa.

Jag var ganska nere just den tiden.

Skolan var en stor katastrof som jag inte misskötte av alla olika anledningar ni kan tänka er.

Jag var lite ledsen för att i det här skedet hade jag växt ur min underbara ponny Rosie och Amanda tog över henne, så visst fick jag ha henne kvar på ett sätt men det var ju inte min häst längre.

Tanken på att ersätta henne efter våra underbara år var förödande!

Just då hade jag en pojkvän som inte var den bästa.

Vi bråkade en hel del och det var det ena med det andra.

Kompisarna jag hade då, gjorde inget annat än att utnyttja mig på olika vis.

Trösten var att dricka en hel del och det ledde till att man ofta hamnade i trubbel med myndigheterna.

Ja, allt verkade strula och man mådde som sagt skit rent av.

Så jag fixade en enkel flygbiljett och packade en väska.

Hade inga planer direkt på att ens åka tillbaka till Sverige.

Vad hade jag här att göra förutom Lynn?

Att komma tillbaka hem till Amerika var underbart.

Inga krav ställda.

Kunna vara med hästarna där varje dag utan att behöva tänka på morgondagen ens.

Blev många långa ridturer upp i bergen med Yankee och Ryan kan jag säga.

Min 16 årsdag kom och vaknade tidigt för jag hade lovat att hjälpa till med att flytta korna.

I köket står min far med en kopp kaffe och säger naturligtvis grattis.

Sedan säger han att vi ska ut och åka en sväng.

Okej? Men korna då?

Näe det ska jag inte tänka på.

Min far kör till flygplatsen och paniken stiger.

Jag har ju inget bagage alls med mig!

Vart ska vi?

Vi kan inte ut och resa nu!

Pappa säger att jag inte behöver nått bagage och vi ska flyga inrikes över dagen bara.

Men jag får inte veta vart vi ska.

Han har sagt så förut och då hamnade vi i Egypten!

Så jag tvivlar skarpt!

På planet så märker jag ju att vi är på väg till Kentucky.

Känt för vita staket, galopphästar och gröna ängar typ.

Ett riktigt hästparadis!

Det är hur fint som helst där!

 

Jaha, vi ska åka och titta till Fullbloden min far äger.

Det är en hel drös med galopphästar som han har som en hobby.

Alltid roligt att se dessa vackra magnifika tävlingshästar!

När vi har landat hyr min far en bil och vi sätter oss och åker iväg ut på landsbygden.

Det är nu jag inser att vi inte ska till hans hästar.

De står en timmes bilfärd från flyget.

Vi åker i nästan två och min far svär över den nyare Cadillacen han hyrt.

Han hatar de nya Amerikanska bilarna över allt annat på jorden typ.

Det ska vara Range Rover eller Mercedes om ni frågar honom...

Vi kommer till en jättestor hästgård!

En av de största jag sett.

Ett ganska välkänt fullblodsstuteri är det och helt underbart vackert med stora vita stall och massvis av gröna hagar med vackra hästar i.

Stället ligger en bit utanför Little Rock.

Fin va? 

En äldre man med käpp möter oss och presenterar sig som mr. Wood.

Jag fattar fortfarande ingenting alls om vad som är på gång.

Ungefär när mr Wood tar med oss in i ett av stallen vars boxar är fullt av hästar i som glatt tittar ut och frustar fattar jag att min far ska köpa häst.

" Jag hoppas att du hittar din 16-års present här inne!" säger min pappa.

What?! Till mig??

" Så välj ut några du är intresserad av så får du provrida dem!" säger mr Wood innan han berättar att de här hästarna har gjort sitt på banan och ska säljas vidare.

Överlycklig så tar jag mig en titt på hästarna en och en medan pappa och mr Wood ska gå och titta på en lovande åring efter en av papaps hingstar.

Längst in i stallet hörs det frustningar och sparkande i väggen hela tiden och visst är man nyfiken men börjar med hästen närmast.

En väldigt lugn och vacker skimmel.

Sedan några fuxar.

Har alltid varit svag för fuxarna...

Vet inte varför.

Alla hästarna är jättefina.

Verkligen!

Men ingen av dem fastnar jag direkt för.

Möjligen skimmeln men den har inte "det där extra", ingen av dem har det.

Hör fortfarande att hästen längst in lever rövare i boxen och nu har ni nästan räknat ut att det var något speciellt med honom.

Jag kommer dit och ser en lerig och vild svart hingst stressa runt i sin box som till skillnad från de andra boxarna är helt täckt så att hästen inte kan se ut.

Ett halvt grimskaft hänger från grimman som sitter på sned på hästen och jag bara stirrar.

Inget snack om saken!

Jag öppnar boxen och hästen stirrar på mig.

Jag går fram till honom och börjar klappa hans svettiga hals.

Helt stilla står han och nafsar lite lätt.

Saken är klar!

Han har verkligen "DET"!

Den här hästen vill jag ha!

Låter som en klyscha i och med att han är svart och dessutom hingst... Jag vet!

Men strålande vacker trots den långa toviga manen och all lera och smuts.

Smäcker och välmusklad, väldigt lik hingsten i Svarta Hingsten filmerna.

Eller ja, en exakt kopia!

Tar ut honom i stallgången och hittar ett helt grimskaft att leda honom i.

Lugnt och snällt följer den leriga hingsten med utan att ens protestera.

Jag hittar pappa och mr Wood vid en hage där de står och tittar på ett sto och hennes avkomma.

Mr Woods skriker rakt ut och tappar hakan av förvåning.

Jag står med hästen som är hur lugn som helst.

Från ingenstans kommer stallets arbetare och bara stirrar på oss.

Jag undrar ju vad som står på.

Mr Woods berättar att hingsten är ohanterlig, vild och helt galen. Folkilsken och visst är han snabb, en av de bästa hästarna i stallet men helt omöjlig att rida.

Den senaste som försökte ligger på sjukhus sen tre veckor tillbaka.

Han berättar att de väntar på veterinären som ska komma och avliva hingsten då han är rent av farlig.

Men ingen av deras veterinärer vågar gå i närheten av hästen.

"Vaddå?  Han är ju fromm som ett lamm!" säger jag och klappar hingsten mellan öronen.

"Den här vill jag ha!" säger jag  till min far.

Mr Wood förklarar att han inte tänker ta något ansvar om vi tar honom.

Så att vi är med på det.

Min far ser på mig och sedan på hingsten.

" Ska du inte testa honom först?" säger han frågande. - "För du vill väl ha en tävlingshäst?"

mr Woods säger att skimmeln eller nån av fuxarna är nog ett bättre alternativ men jag är bestämd!

Mr Woods skickar en stallskötare att hämta sadel och träns.

Stallskötaren återvänder med ett kandarbetsel, en piska och en hel drös med hjälptyglar!

En annan bär en sadel.

Nu är jag ju sådan att jag säger nej till det mesta av alla hjälptyglar.

Rider min Sky med martingal och har ibland en gummisnodd under longeringen.

Det är allt.

Så jag tar bort dem och sadlar hingsten som står hur snällt som helst och leker med grimskaftet.

På tränset ser jag den skarpa betslingen avsedd för en dressyrhäst, jag ser sedan att hingsten har stora sår i mungiporna och drar slutsatsen att ett sådant tungt bett inte hjälper honom.

Snabbt bygger jag om tränset till ett bettlöst träns och sitter upp på honom.

Runt mig står nu åtta stallskötare och bara stirrar.

Hoppar upp på hingsten och känner hur ivrig han är att få komma iväg.

Mr Wood berättar att det är lönlöst att ta in honom på en ridbana, så vi får en tom hage på ett stort fält att testa på.

Hingsten spetsar öronen och frustar.

Han lyder varenda signal direkt och steget är bara WOOOW!

Jag blir helt frälst i honom.

Att känna hans styrka och kraft under mig medan jag seglar fram i trav på fältet är underbart!

Under en kvart rider jag honom varav mr Wood inte tror sina ögon på hela tiden.

Jag provar inte ens att hoppa med honom!

Han berättar för min far att hästen är helt förändrad.

Skulle nån av hans ryttare bara komma i närheten av hingsten med ett träns så smäller det direkt.

Min far och mr Wood gör upp affären och han säljer hingsten för 1200 dollar.

Ett mycket billigt pris men mr Wood vill skriva ett papper på att han inte har något som helst ansvar för hingstens handlingar och att vi ska ta med oss hästen hem idag!

Vi låter hingsten vara kvar i hagen och åker till närmsta stad för att se om det går att hyra en transport.

Sedan handlar vi transportskydd, några borstar och en grimma till honom.

Från stuteriet får vi med oss lite hö och vatten.

Vi inser att vi nu har 70 mil hem till Montana ungefär att köra.

"Förresten, vad heter han?" undrar jag till Mr Woods när vi har lastat hingsten.

"Shetan! Men de spanska anställda kallar honom El Diablo och jag håller med"

Shetan, precis som svarta hingsten.

Allmänt översatt till djävulen på svenska.

Vi påbörjar resan hemåt, pappa kör första biten och vi får stanna en gång varannan timme och kolla till hästen men han tuggar lugnt på sitt hö och har det bra.

Sedan får jag övningsköra en bra stund och min far ringer några samtal i och med sitt jobb.

Lyckan var total nu!

Alla problem i Sverige var som bortblåsta.

Jag hade verkligen hittat "min" häst.

 

Shetan sköter sig exemplariskt den första tiden i USA.

I alla fall så länge jag hanterade honom men om Ryan kom i närheten så small det.

Shetan tyckte inte om män.

Antar att han blivit "uppfostrad" med slag och piskan rätt hårt.

Hingsten är hur underbar som helst och visar ständigt upp nya talanger.

Speciellt den talangen om hur man slipper ett pass på ridbanan.

Har aldrig varit med om en häst som hatade paddocken så mycket.

Shetan hade alla möjliga trix för att visa att här inne sätter jag inte min hov, favoriten var att lägga sig ner och vägra komma upp.

Att plötslöigt bli blockhalt var med populärt eller att slänga av ryttaren och sticka iväg.

Så någon dressyrhäst skulle han aldrig bli.

Men en dag stod det ett hinder på ridbanan.

Utan protester gick han in och skötte sig exemplariskt.

Han älskade att hoppa och ju högre hindren var desto roligare var det.

Tiden går och vi ordnar alla papper för att ta hem honom till Sverige men jag tvekar.

Vad ska jag göra i Sverige?

Visst saknar man familjen där och så men nej, det andra lockar inte så mycket.

Sedan vet jag inte om Shetan klarar av karantänen då det är en väldigt speciell häst.

Eller om han står ut med den långa resan. 

Och därigenom kommer ju frågan om vi ska ta honom med flyg eller båt.

Flyget är mer stressande, men tar kortare tid förutom en lång resa från Amsterdam till Sverige.

Men jag måste ju vara med honom på resan, då han inte tillåter någon annan människa i sin närhet.

Problemet är då att vi måste sätta Shetan i karantän i 30 dagar samt att en motsvarighet till Jordbruksverket ska komma och kontrollera stället och hästen.

I karantänen får han inte ha kontakt med andra hästar och det måste vara på en avskild plats

I och med att Shetan är en galopphäst så är alla vaccinationer och liknande skötta.

Men vi får ge honom sprutor mot sjukdomar som finns i Nordamerika ( EVA, WEE/EEE ) och som de självklart inte vill ha in i Sverige.

Det kändes motigt, väldigt motigt och jag funderar på om det inte är en bättre idé att låta Shetan vara kvar i Amerika och istället flytta på mig.

Mamma och Peter blir ju galna när jag kläcker idén via telefon.

Klart att jag ska ta med mig hästen hem!

Och jag hade faktiskt lovat att hjälpa Peter med sitt försäljningsstall som just nu höll på att startas upp.

Men jag är ganska klar med att stanna i USA för gott.

Tills min pappa kommer och berättar att han fått kontakt med en kille som kan hjälpa oss.

Han har exporterat en del hästar till Sverige innan och har ett bra avtal med en flygbolag i Chicago som för hästarna till Malmös flygplats.

Nu snart skulle han skicka över några Quarters och det fanns även plats till Shetan.

Men detta var om en och en halv månad så vi måste lösa karantänen snabbt.

Seth som killen heter, säger att vi då måste låta Shetan stå i karantänen tillsammans med Quarterhästarna och sånna fall får vi ta dit Shetan snarast.

Seth var väldigt hjälpsam, han och jag bor tillsammans med hästar på en helt öde plats i den amerikansa vildmarken kändes det som.

30 dagar låter kanske inte så mycket men det var segt.

Räddningen var ju att jag hade Shetan.

Men till slut kunde vi lasta de fem Quarterhästarna och Shetan på en lastbil och köra dem till Chicagos flygplats.

Alla hästarna gick igenom kontrollerna där och fick nu lastas i en containerliknande box på ett combiplan. Ett flygplan avsett för både frakt och passagerare.

Shetan var skeptisk minns jag men gick in.

Jag och Seth var med på planet och kollade hästarna hela tiden.

De var stressade och oroliga.

Framför allt den ena skimmeln.

En unghäst som var extra känslig.

Jag vet inte hur lång tid flygresan tog.

Vi hade fullt upp hela tiden med de sex hästarna.

Personalen på flyget fick sig några bett när de försökte närma sig Shetan trots att jag varnade dem.

Men sent på natten den 15:e september landar vi på svensk mark igen.

 

De trötta hästarna lastas av och kollas noga av veterinärer och kontrollanter innan Quarterhästarna leds på en lastbil som ska köra dem till sina nya hem i Sverige.

Peter kommer och hämtar mig och Shetan och börjar att köra oss hemåt. Han hade en mindre lastbil avsedd för två hästar då och Shetan lägger sig ner nästan direkt och bara njuter.

Själv somnar jag direkt efter resan.

När vi kommer hem till Marikas stall så står Lynn längst fram och hoppar av förväntan tillsammans med de andra fyra tjejerna som hade sina hästar där.

Jag lastar av min trötta men otroligt fina Shetan och får bara ett stort "ÅÅÅH" av de andra.

Lynn har fixat en box åt oss och Shetan anpassar sig snabbt.

Vi utvecklas snabbt tillsammans och börjar tävla lite smått.

Ju bättre Shetan gick, desto mer självförtroende får jag.

Ingenting kan stoppa oss!

Vi är ett grymt team!

Lynn som fortfarande har kvar sin ponny Smurf försöker väl att hänga med oss.

Det går ett halvår och Lynn inser att det är dax att gå över från en C-ponny till en stor häst.

Men sedan får hon tillfället att bli fodervärd åt ett underbart isabellfärgat halvblodssto som heter Sunny.

Idag har hon fortfarande kvar Sunny som är hennes egna häst.

Jag och Shetan fortsätter att tävla, mest för att det är kul och kommer med i Ridklubbens ryttarlag.

Träningarna var minst sagt speciellla med Shetan.

Hans humör växlade jämt och ibland så fick vi avbryta helt, jag satte mig i ett hörn och grät så arg var jag på honom när han vägrade att arbeta.

Min tränare undrade hur i all världen en häst som vägrar gå på ridbanan kan tävlas i LA Hoppning.

"Du måste ju ha dressyren med dig!"

Ja, men det går alldeles utmärkt att rida dressyr i skogen!

Min tränare Micke skakar på huvudet och får för sig att vi ska lära Shetan att gå ett "riktigt" dressyrpass.

Hingsten vägrar självklart.

Han kastar sig åt sidorna, stegrar, backar, lägger sig ner, spelar halt, jaaa allt!

Micke menar att det är en kamp mellan mig och hästen, men han har aldrig sett något liknande.

Fast han är fast besluten om att jag ska ha in Shetan på den tomma ridbanan.

Jag flög av många gånger medan vi försökte.

Ungefär 30 gånger på en timme.

Shetan ger sig inte och säger till Micke att det går inte, har aldrig gått och kommer aldrig att gå!

" Men du måste ju kunna få in honom på en ridbana!" säger Micke och jag ser hur bekymrad han är.

" Ja, sätt upp ett hinder då!" säger jag.

Han tvivlar efter att ha sett Shetans uppvisning men sätter upp ett litet kryss på 20 cm.

Jag rider in på Shetan som glatt travar in på banan. Han går på tyglen och jag visar min tränare att min häst även går MSV Dressyr.

Har aldrig sett en man i övre medelåldern så paff!

Shetan i ett nötskal!

 

Aja, åren går.

Peter har nu utökat sitt försäljningsstall stort.

Det går bra och antalet hästar ökar.

Att ha 10-15 hästar uppstallade på 9 olika stall runt om i Värmland är ingen bra idé.

Det tar tid, är dyrt och helt omöjligt vissa gånger.

Jag hjälpte ju honom så gott det gick men i början innan jag fick körkort så var det svårt att ta sig nånstans.

Men å andra sidan hade jag fullt upp med Shetan och i det här skedet hade jag även Ginger att ha hand om.

Så två hästar i toppkondition tar tid.

Sedan ska man hinna med pojkvännen och vännerna.

Peter börjar nu överväga alternativen.

Försäljningen går strålande och han har en fullt fungerande affärsidé men ett eget stall vore bra.

Min mamma har ju Ricci, Amanda Sirocco & Rosie och jag har Ginger och Shetan utöver detta allt mellan 10-15 hästar till så nästan 20 hästar har vi.

Att en egen gård är ett måste kommer hela familjen fram till under 2009.

Letandet börjar men ingenting hittar vi i Värmland.

Antingen är de för små, eller för dyra. Det finns inga stall eller nej, det här passar inte oss.

Peter hittar gården i Småland till slut.

Två stallar, ett med 35 boxar och ett mindre med 10 boxar i ( som mest står tomt ) det finns ridbanor och förra ägarna har påbörjat bygget av ridhuset.

Mycket betesmarker och ja allt utom platsen är perfekt.

Men i årskiftet till år 2010 flyttar vi hit med alla hästarna.

Detta var ju den största anledningen, den andra tar jag inte upp här.

Jag fortsätter att tävla både Peters hästar och mina egna två.

Blir kompis med Natha och sen även Danny och resten och känner för första gången i mitt liv att här trivs jag!

Det fanns en faktor i Värmland som gjorde att jag mådde dåligt.

Det tog ett bra tag att komma över det helt - men tack vare Shetan och Danny så gick det.

Och för första gången kan jag säga att jag mår bra!

Fortsätter att tävla med mina hästar och det går superbra.

Shetan är fantastisk - när han är på bra humör.

Även om framridningen var katastrofal och man fick värma upp hästen med några varv runt ridhuset så gick han in och gav allt!

Vi tävlar även i terräng med goda resultat.

Ginger får olyckligt nog sin senskada och sorgen är stor.

Hon klarar sig naturligtvis men hennes tävlingsdagar är över så beslutar att betäcka henne istället.

Betäcker henne med Shetan, dock var det inte planerat alls utan det skötte mina hästar själva.

Vilket jag är överlycklig för idag!

Nu är det återigen bara jag och Shetan även om jag letar efter ännu en tävlingshäst.

Vet om ett fullblodssto vid namn Sky som ser lovande ut.

Hade verkligen fått upp intresset igen.

 

Påsken 2011 så tävlar vi i hoppning i Danmark.

För att utöka våra vyer mest så fick jag erbjudandet att komma dit.

Tar med mig Lynn dit.

Även min far är på plats för att se oss.

Shetan går perfekt i första klassen och jag är överlycklig.

I andra klassen så sker det som aldrig får hända.

Jag ska skriva så gott jag kan.

Jag och Shetan hoppar banan felfritt och har en bra och snabb tid.

Vi är sista startanden och banan är spårig upptrampad på grund av alla tidigare ekipagé och några regnskurar.

Men det går bra och efter sista hindret sätter vi fart mot mållinjen.

Min underbara häst!

Precis innan vi når linjen trampar Shetan i en stor grop i marken.

Han faller framstupa och handlöst.

En duns hörs när han landar i geggan.  

Jag faller av och hamnar bredvid honom.

Rusar fram till honom och ser nu på honom att något gått hemskt fel.

Shetan rör sig inte.

Han ligger blickstilla och jag ser att han har panik.

Hans andning är dock tung.

Det dröjer många sekunder mellan andetagen.

Ögonen rullar av skräck på honom och jag kastar mig fram till honom medans folk kommer springandes från alla håll.

Publiken är helt tyst och inte ett ljud hörs.

Tårarna bara rinner när jag skriker åt honom att resa sig upp medan jag har hans huvud i mitt knä.

Jag skriker, gråter, bönar och ber att Shetan ska resa sig.

Lynn har berättat att folk tog bort barnen från platsen

En veterinär kommer snart till platsen och undersöker snabbt hästen bakom skyddande skärmar för att bespara publiken synen.

Domen är att han brutit frambenet och att all känsel i ryggen på Shetan är borta efter fallet.

Lynn sitter bakom mig storgråtandes och tittar på veterinären.

" Men gör något då stå inte bara där!!" Skriker hon ilsket och reser på sig.

Jag sitter kvar och smeker Shetans huvud sakta och säger att jag älskar honom över allt annat på joden.

Min far tittar på mig och jag ser att även han gråter.

" Caitlin, det finns bara ett alternativ!" säger han.

Jag vet det!

Jag skriker åt veterinären som står handfallen vid Shetan.

Jag skriker åt honom att ta fram sprutan illa kvickt.

Min häst ska inte lida i onödan.

Veterinären tittar på min far och pappa nickar.

Jag fortsätter att stryka Shetans vackra huvud.

Han tar sitt sista andetag i min famn.

Min fina underbara Shetan - borta!

Min underbara vackra hingst!

Min sagohäst.

Mitt allt!

Jag minns inte vad som hände sedan.

Allt var helt svart tills jag vaknar upp och sitter i pappas bil med en bit tagel av Shetans man i handen.

Bilen rör sig.

Vi är på väg hemåt utan transporten och utan Shetan.

Lynn är likblek i baksätet och håller om mig.

Hon gråter tyst.

Min far mumlar om att han ska stämma hela Danmark, framför allt de som höll i tävlingen och funktionärerna som inte kunde hålla gropen ifylld.

Pengarna gav mig inte min Shetan tillbaka.

De var inget "plåster på såren"

Väl hemma igen så ber jag Lynn att slänga alla hans saker, radera alla bilder och sudda ut alla minnen av honom.

Hans box finns fortfarande kvar, och bebos numera av Risse.

Lynn sparade bilderna och videorna på honom på några skivor.

Lyckligtvis!

Men jag har så svårt att se dem.

Min hjälp heter Danny, Lynn och Ginger.

Framför allt Danny som släpar med mig ut på allt möjligt trots att jag är rödgråten, tystlåten och ett levade kolli.

Att bara ta sig upp ur sängen eller gå och duscha var en kamp.

Tre månader efter Shetans bortgång så föds Release the Spirit " Risse ".

Shetan var verkligen en fri själ, därav namnvalet till hans avkomma.

Jag ser många sidor av Shetan i honom.

Viljan att arbeta och han har samma underbara temperament.

Shetan ligger begravd på gården.

Alldeles nere vid sjön då han älskade vatten.

Det är många sommarnätter jag suttit där och brutit ihop i min ensamhet.

Minns en kväll när jag bråkat med Jim så gick jag dit.

Lugnet där nere är underbart och det känns verkligen som om det är enda stället man får vara ifred på.

Att bara sitta där och stirra på vattnet, höra hästarna sakta beta i bakgrunden och bara finnas till.

Plötsligt känner jag en varm mule mot min axel.

Risse har kommit dit och buffar vänligt på mig.

Till min förvåning så lägger han sig ner vid mig med huvudet i min famn.

Precis som Shetan brukade göra.

Vi var där hela natten...

Idag är jag fortfarande förkrossad över Shetan, men glad över att hans son finns här vid min sida.

Mitt hjärta kommer aldrig att bli riktigt helt.

Fem år fick vi tillsammans och utan honom hade jag verkligen inte varit den jag är idag.

Men försöker att se till de bra sakerna i mitt liv.

 

Tack för allt min underbaraste