Det här inlägget är nog det värsta jag någonsin kommit att skriva.

Så det har tagit sin tid.

Det handlar om en häst.

En häst som verkligen förändrade mitt liv och gav mig 6 underbara år.

Kommer bli mycket läsning för er idag! Men bjuder på lite bilder...

Precis innan jag skulle fylla 16 år så beslutade jag mig för att åka över till USA och hem till pappa.

Jag var ganska nere just den tiden.

Skolan var en stor katastrof som jag inte misskötte av alla olika anledningar ni kan tänka er.

Jag var lite ledsen för att i det här skedet hade jag växt ur min underbara ponny Rosie och Amanda tog över henne, så visst fick jag ha henne kvar på ett sätt men det var ju inte min häst längre.

Tanken på att ersätta henne efter våra underbara år var förödande!

Just då hade jag en pojkvän som inte var den bästa.

Vi bråkade en hel del och det var det ena med det andra.

Kompisarna jag hade då, gjorde inget annat än att utnyttja mig på olika vis.

Trösten var att dricka en hel del och det ledde till att man ofta hamnade i trubbel med myndigheterna.

Ja, allt verkade strula och man mådde som sagt skit rent av.

Så jag fixade en enkel flygbiljett och packade en väska.

Hade inga planer direkt på att ens åka tillbaka till Sverige.

Vad hade jag här att göra förutom Lynn?

Att komma tillbaka hem till Amerika var underbart.

Inga krav ställda.

Kunna vara med hästarna där varje dag utan att behöva tänka på morgondagen ens.

Blev många långa ridturer upp i bergen med Yankee och Ryan kan jag säga.

Min 16 årsdag kom och vaknade tidigt för jag hade lovat att hjälpa till med att flytta korna.

I köket står min far med en kopp kaffe och säger naturligtvis grattis.

Sedan säger han att vi ska ut och åka en sväng.

Okej? Men korna då?

Näe det ska jag inte tänka på.

Min far kör till flygplatsen och paniken stiger.

Jag har ju inget bagage alls med mig!

Vart ska vi?

Vi kan inte ut och resa nu!

Pappa säger att jag inte behöver nått bagage och vi ska flyga inrikes över dagen bara.

Men jag får inte veta vart vi ska.

Han har sagt så förut och då hamnade vi i Egypten!

Så jag tvivlar skarpt!

På planet så märker jag ju att vi är på väg till Kentucky.

Känt för vita staket, galopphästar och gröna ängar typ.

Ett riktigt hästparadis!

Det är hur fint som helst där!

 

Jaha, vi ska åka och titta till Fullbloden min far äger.

Det är en hel drös med galopphästar som han har som en hobby.

Alltid roligt att se dessa vackra magnifika tävlingshästar!

När vi har landat hyr min far en bil och vi sätter oss och åker iväg ut på landsbygden.

Det är nu jag inser att vi inte ska till hans hästar.

De står en timmes bilfärd från flyget.

Vi åker i nästan två och min far svär över den nyare Cadillacen han hyrt.

Han hatar de nya Amerikanska bilarna över allt annat på jorden typ.

Det ska vara Range Rover eller Mercedes om ni frågar honom...

Vi kommer till en jättestor hästgård!

En av de största jag sett.

Ett ganska välkänt fullblodsstuteri är det och helt underbart vackert med stora vita stall och massvis av gröna hagar med vackra hästar i.

Stället ligger en bit utanför Little Rock.

Fin va? 

En äldre man med käpp möter oss och presenterar sig som mr. Wood.

Jag fattar fortfarande ingenting alls om vad som är på gång.

Ungefär när mr Wood tar med oss in i ett av stallen vars boxar är fullt av hästar i som glatt tittar ut och frustar fattar jag att min far ska köpa häst.

" Jag hoppas att du hittar din 16-års present här inne!" säger min pappa.

What?! Till mig??

" Så välj ut några du är intresserad av så får du provrida dem!" säger mr Wood innan han berättar att de här hästarna har gjort sitt på banan och ska säljas vidare.

Överlycklig så tar jag mig en titt på hästarna en och en medan pappa och mr Wood ska gå och titta på en lovande åring efter en av papaps hingstar.

Längst in i stallet hörs det frustningar och sparkande i väggen hela tiden och visst är man nyfiken men börjar med hästen närmast.

En väldigt lugn och vacker skimmel.

Sedan några fuxar.

Har alltid varit svag för fuxarna...

Vet inte varför.

Alla hästarna är jättefina.

Verkligen!

Men ingen av dem fastnar jag direkt för.

Möjligen skimmeln men den har inte "det där extra", ingen av dem har det.

Hör fortfarande att hästen längst in lever rövare i boxen och nu har ni nästan räknat ut att det var något speciellt med honom.

Jag kommer dit och ser en lerig och vild svart hingst stressa runt i sin box som till skillnad från de andra boxarna är helt täckt så att hästen inte kan se ut.

Ett halvt grimskaft hänger från grimman som sitter på sned på hästen och jag bara stirrar.

Inget snack om saken!

Jag öppnar boxen och hästen stirrar på mig.

Jag går fram till honom och börjar klappa hans svettiga hals.

Helt stilla står han och nafsar lite lätt.

Saken är klar!

Han har verkligen "DET"!

Den här hästen vill jag ha!

Låter som en klyscha i och med att han är svart och dessutom hingst... Jag vet!

Men strålande vacker trots den långa toviga manen och all lera och smuts.

Smäcker och välmusklad, väldigt lik hingsten i Svarta Hingsten filmerna.

Eller ja, en exakt kopia!

Tar ut honom i stallgången och hittar ett helt grimskaft att leda honom i.

Lugnt och snällt följer den leriga hingsten med utan att ens protestera.

Jag hittar pappa och mr Wood vid en hage där de står och tittar på ett sto och hennes avkomma.

Mr Woods skriker rakt ut och tappar hakan av förvåning.

Jag står med hästen som är hur lugn som helst.

Från ingenstans kommer stallets arbetare och bara stirrar på oss.

Jag undrar ju vad som står på.

Mr Woods berättar att hingsten är ohanterlig, vild och helt galen. Folkilsken och visst är han snabb, en av de bästa hästarna i stallet men helt omöjlig att rida.

Den senaste som försökte ligger på sjukhus sen tre veckor tillbaka.

Han berättar att de väntar på veterinären som ska komma och avliva hingsten då han är rent av farlig.

Men ingen av deras veterinärer vågar gå i närheten av hästen.

"Vaddå?  Han är ju fromm som ett lamm!" säger jag och klappar hingsten mellan öronen.

"Den här vill jag ha!" säger jag  till min far.

Mr Wood förklarar att han inte tänker ta något ansvar om vi tar honom.

Så att vi är med på det.

Min far ser på mig och sedan på hingsten.

" Ska du inte testa honom först?" säger han frågande. - "För du vill väl ha en tävlingshäst?"

mr Woods säger att skimmeln eller nån av fuxarna är nog ett bättre alternativ men jag är bestämd!

Mr Woods skickar en stallskötare att hämta sadel och träns.

Stallskötaren återvänder med ett kandarbetsel, en piska och en hel drös med hjälptyglar!

En annan bär en sadel.

Nu är jag ju sådan att jag säger nej till det mesta av alla hjälptyglar.

Rider min Sky med martingal och har ibland en gummisnodd under longeringen.

Det är allt.

Så jag tar bort dem och sadlar hingsten som står hur snällt som helst och leker med grimskaftet.

På tränset ser jag den skarpa betslingen avsedd för en dressyrhäst, jag ser sedan att hingsten har stora sår i mungiporna och drar slutsatsen att ett sådant tungt bett inte hjälper honom.

Snabbt bygger jag om tränset till ett bettlöst träns och sitter upp på honom.

Runt mig står nu åtta stallskötare och bara stirrar.

Hoppar upp på hingsten och känner hur ivrig han är att få komma iväg.

Mr Wood berättar att det är lönlöst att ta in honom på en ridbana, så vi får en tom hage på ett stort fält att testa på.

Hingsten spetsar öronen och frustar.

Han lyder varenda signal direkt och steget är bara WOOOW!

Jag blir helt frälst i honom.

Att känna hans styrka och kraft under mig medan jag seglar fram i trav på fältet är underbart!

Under en kvart rider jag honom varav mr Wood inte tror sina ögon på hela tiden.

Jag provar inte ens att hoppa med honom!

Han berättar för min far att hästen är helt förändrad.

Skulle nån av hans ryttare bara komma i närheten av hingsten med ett träns så smäller det direkt.

Min far och mr Wood gör upp affären och han säljer hingsten för 1200 dollar.

Ett mycket billigt pris men mr Wood vill skriva ett papper på att han inte har något som helst ansvar för hingstens handlingar och att vi ska ta med oss hästen hem idag!

Vi låter hingsten vara kvar i hagen och åker till närmsta stad för att se om det går att hyra en transport.

Sedan handlar vi transportskydd, några borstar och en grimma till honom.

Från stuteriet får vi med oss lite hö och vatten.

Vi inser att vi nu har 70 mil hem till Montana ungefär att köra.

"Förresten, vad heter han?" undrar jag till Mr Woods när vi har lastat hingsten.

"Shetan! Men de spanska anställda kallar honom El Diablo och jag håller med"

Shetan, precis som svarta hingsten.

Allmänt översatt till djävulen på svenska.

Vi påbörjar resan hemåt, pappa kör första biten och vi får stanna en gång varannan timme och kolla till hästen men han tuggar lugnt på sitt hö och har det bra.

Sedan får jag övningsköra en bra stund och min far ringer några samtal i och med sitt jobb.

Lyckan var total nu!

Alla problem i Sverige var som bortblåsta.

Jag hade verkligen hittat "min" häst.

 

Shetan sköter sig exemplariskt den första tiden i USA.

I alla fall så länge jag hanterade honom men om Ryan kom i närheten så small det.

Shetan tyckte inte om män.

Antar att han blivit "uppfostrad" med slag och piskan rätt hårt.

Hingsten är hur underbar som helst och visar ständigt upp nya talanger.

Speciellt den talangen om hur man slipper ett pass på ridbanan.

Har aldrig varit med om en häst som hatade paddocken så mycket.

Shetan hade alla möjliga trix för att visa att här inne sätter jag inte min hov, favoriten var att lägga sig ner och vägra komma upp.

Att plötslöigt bli blockhalt var med populärt eller att slänga av ryttaren och sticka iväg.

Så någon dressyrhäst skulle han aldrig bli.

Men en dag stod det ett hinder på ridbanan.

Utan protester gick han in och skötte sig exemplariskt.

Han älskade att hoppa och ju högre hindren var desto roligare var det.

Tiden går och vi ordnar alla papper för att ta hem honom till Sverige men jag tvekar.

Vad ska jag göra i Sverige?

Visst saknar man familjen där och så men nej, det andra lockar inte så mycket.

Sedan vet jag inte om Shetan klarar av karantänen då det är en väldigt speciell häst.

Eller om han står ut med den långa resan. 

Och därigenom kommer ju frågan om vi ska ta honom med flyg eller båt.

Flyget är mer stressande, men tar kortare tid förutom en lång resa från Amsterdam till Sverige.

Men jag måste ju vara med honom på resan, då han inte tillåter någon annan människa i sin närhet.

Problemet är då att vi måste sätta Shetan i karantän i 30 dagar samt att en motsvarighet till Jordbruksverket ska komma och kontrollera stället och hästen.

I karantänen får han inte ha kontakt med andra hästar och det måste vara på en avskild plats

I och med att Shetan är en galopphäst så är alla vaccinationer och liknande skötta.

Men vi får ge honom sprutor mot sjukdomar som finns i Nordamerika ( EVA, WEE/EEE ) och som de självklart inte vill ha in i Sverige.

Det kändes motigt, väldigt motigt och jag funderar på om det inte är en bättre idé att låta Shetan vara kvar i Amerika och istället flytta på mig.

Mamma och Peter blir ju galna när jag kläcker idén via telefon.

Klart att jag ska ta med mig hästen hem!

Och jag hade faktiskt lovat att hjälpa Peter med sitt försäljningsstall som just nu höll på att startas upp.

Men jag är ganska klar med att stanna i USA för gott.

Tills min pappa kommer och berättar att han fått kontakt med en kille som kan hjälpa oss.

Han har exporterat en del hästar till Sverige innan och har ett bra avtal med en flygbolag i Chicago som för hästarna till Malmös flygplats.

Nu snart skulle han skicka över några Quarters och det fanns även plats till Shetan.

Men detta var om en och en halv månad så vi måste lösa karantänen snabbt.

Seth som killen heter, säger att vi då måste låta Shetan stå i karantänen tillsammans med Quarterhästarna och sånna fall får vi ta dit Shetan snarast.

Seth var väldigt hjälpsam, han och jag bor tillsammans med hästar på en helt öde plats i den amerikansa vildmarken kändes det som.

30 dagar låter kanske inte så mycket men det var segt.

Räddningen var ju att jag hade Shetan.

Men till slut kunde vi lasta de fem Quarterhästarna och Shetan på en lastbil och köra dem till Chicagos flygplats.

Alla hästarna gick igenom kontrollerna där och fick nu lastas i en containerliknande box på ett combiplan. Ett flygplan avsett för både frakt och passagerare.

Shetan var skeptisk minns jag men gick in.

Jag och Seth var med på planet och kollade hästarna hela tiden.

De var stressade och oroliga.

Framför allt den ena skimmeln.

En unghäst som var extra känslig.

Jag vet inte hur lång tid flygresan tog.

Vi hade fullt upp hela tiden med de sex hästarna.

Personalen på flyget fick sig några bett när de försökte närma sig Shetan trots att jag varnade dem.

Men sent på natten den 15:e september landar vi på svensk mark igen.

 

De trötta hästarna lastas av och kollas noga av veterinärer och kontrollanter innan Quarterhästarna leds på en lastbil som ska köra dem till sina nya hem i Sverige.

Peter kommer och hämtar mig och Shetan och börjar att köra oss hemåt. Han hade en mindre lastbil avsedd för två hästar då och Shetan lägger sig ner nästan direkt och bara njuter.

Själv somnar jag direkt efter resan.

När vi kommer hem till Marikas stall så står Lynn längst fram och hoppar av förväntan tillsammans med de andra fyra tjejerna som hade sina hästar där.

Jag lastar av min trötta men otroligt fina Shetan och får bara ett stort "ÅÅÅH" av de andra.

Lynn har fixat en box åt oss och Shetan anpassar sig snabbt.

Vi utvecklas snabbt tillsammans och börjar tävla lite smått.

Ju bättre Shetan gick, desto mer självförtroende får jag.

Ingenting kan stoppa oss!

Vi är ett grymt team!

Lynn som fortfarande har kvar sin ponny Smurf försöker väl att hänga med oss.

Det går ett halvår och Lynn inser att det är dax att gå över från en C-ponny till en stor häst.

Men sedan får hon tillfället att bli fodervärd åt ett underbart isabellfärgat halvblodssto som heter Sunny.

Idag har hon fortfarande kvar Sunny som är hennes egna häst.

Jag och Shetan fortsätter att tävla, mest för att det är kul och kommer med i Ridklubbens ryttarlag.

Träningarna var minst sagt speciellla med Shetan.

Hans humör växlade jämt och ibland så fick vi avbryta helt, jag satte mig i ett hörn och grät så arg var jag på honom när han vägrade att arbeta.

Min tränare undrade hur i all världen en häst som vägrar gå på ridbanan kan tävlas i LA Hoppning.

"Du måste ju ha dressyren med dig!"

Ja, men det går alldeles utmärkt att rida dressyr i skogen!

Min tränare Micke skakar på huvudet och får för sig att vi ska lära Shetan att gå ett "riktigt" dressyrpass.

Hingsten vägrar självklart.

Han kastar sig åt sidorna, stegrar, backar, lägger sig ner, spelar halt, jaaa allt!

Micke menar att det är en kamp mellan mig och hästen, men han har aldrig sett något liknande.

Fast han är fast besluten om att jag ska ha in Shetan på den tomma ridbanan.

Jag flög av många gånger medan vi försökte.

Ungefär 30 gånger på en timme.

Shetan ger sig inte och säger till Micke att det går inte, har aldrig gått och kommer aldrig att gå!

" Men du måste ju kunna få in honom på en ridbana!" säger Micke och jag ser hur bekymrad han är.

" Ja, sätt upp ett hinder då!" säger jag.

Han tvivlar efter att ha sett Shetans uppvisning men sätter upp ett litet kryss på 20 cm.

Jag rider in på Shetan som glatt travar in på banan. Han går på tyglen och jag visar min tränare att min häst även går MSV Dressyr.

Har aldrig sett en man i övre medelåldern så paff!

Shetan i ett nötskal!

 

Aja, åren går.

Peter har nu utökat sitt försäljningsstall stort.

Det går bra och antalet hästar ökar.

Att ha 10-15 hästar uppstallade på 9 olika stall runt om i Värmland är ingen bra idé.

Det tar tid, är dyrt och helt omöjligt vissa gånger.

Jag hjälpte ju honom så gott det gick men i början innan jag fick körkort så var det svårt att ta sig nånstans.

Men å andra sidan hade jag fullt upp med Shetan och i det här skedet hade jag även Ginger att ha hand om.

Så två hästar i toppkondition tar tid.

Sedan ska man hinna med pojkvännen och vännerna.

Peter börjar nu överväga alternativen.

Försäljningen går strålande och han har en fullt fungerande affärsidé men ett eget stall vore bra.

Min mamma har ju Ricci, Amanda Sirocco & Rosie och jag har Ginger och Shetan utöver detta allt mellan 10-15 hästar till så nästan 20 hästar har vi.

Att en egen gård är ett måste kommer hela familjen fram till under 2009.

Letandet börjar men ingenting hittar vi i Värmland.

Antingen är de för små, eller för dyra. Det finns inga stall eller nej, det här passar inte oss.

Peter hittar gården i Småland till slut.

Två stallar, ett med 35 boxar och ett mindre med 10 boxar i ( som mest står tomt ) det finns ridbanor och förra ägarna har påbörjat bygget av ridhuset.

Mycket betesmarker och ja allt utom platsen är perfekt.

Men i årskiftet till år 2010 flyttar vi hit med alla hästarna.

Detta var ju den största anledningen, den andra tar jag inte upp här.

Jag fortsätter att tävla både Peters hästar och mina egna två.

Blir kompis med Natha och sen även Danny och resten och känner för första gången i mitt liv att här trivs jag!

Det fanns en faktor i Värmland som gjorde att jag mådde dåligt.

Det tog ett bra tag att komma över det helt - men tack vare Shetan och Danny så gick det.

Och för första gången kan jag säga att jag mår bra!

Fortsätter att tävla med mina hästar och det går superbra.

Shetan är fantastisk - när han är på bra humör.

Även om framridningen var katastrofal och man fick värma upp hästen med några varv runt ridhuset så gick han in och gav allt!

Vi tävlar även i terräng med goda resultat.

Ginger får olyckligt nog sin senskada och sorgen är stor.

Hon klarar sig naturligtvis men hennes tävlingsdagar är över så beslutar att betäcka henne istället.

Betäcker henne med Shetan, dock var det inte planerat alls utan det skötte mina hästar själva.

Vilket jag är överlycklig för idag!

Nu är det återigen bara jag och Shetan även om jag letar efter ännu en tävlingshäst.

Vet om ett fullblodssto vid namn Sky som ser lovande ut.

Hade verkligen fått upp intresset igen.

 

Påsken 2011 så tävlar vi i hoppning i Danmark.

För att utöka våra vyer mest så fick jag erbjudandet att komma dit.

Tar med mig Lynn dit.

Även min far är på plats för att se oss.

Shetan går perfekt i första klassen och jag är överlycklig.

I andra klassen så sker det som aldrig får hända.

Jag ska skriva så gott jag kan.

Jag och Shetan hoppar banan felfritt och har en bra och snabb tid.

Vi är sista startanden och banan är spårig upptrampad på grund av alla tidigare ekipagé och några regnskurar.

Men det går bra och efter sista hindret sätter vi fart mot mållinjen.

Min underbara häst!

Precis innan vi når linjen trampar Shetan i en stor grop i marken.

Han faller framstupa och handlöst.

En duns hörs när han landar i geggan.  

Jag faller av och hamnar bredvid honom.

Rusar fram till honom och ser nu på honom att något gått hemskt fel.

Shetan rör sig inte.

Han ligger blickstilla och jag ser att han har panik.

Hans andning är dock tung.

Det dröjer många sekunder mellan andetagen.

Ögonen rullar av skräck på honom och jag kastar mig fram till honom medans folk kommer springandes från alla håll.

Publiken är helt tyst och inte ett ljud hörs.

Tårarna bara rinner när jag skriker åt honom att resa sig upp medan jag har hans huvud i mitt knä.

Jag skriker, gråter, bönar och ber att Shetan ska resa sig.

Lynn har berättat att folk tog bort barnen från platsen

En veterinär kommer snart till platsen och undersöker snabbt hästen bakom skyddande skärmar för att bespara publiken synen.

Domen är att han brutit frambenet och att all känsel i ryggen på Shetan är borta efter fallet.

Lynn sitter bakom mig storgråtandes och tittar på veterinären.

" Men gör något då stå inte bara där!!" Skriker hon ilsket och reser på sig.

Jag sitter kvar och smeker Shetans huvud sakta och säger att jag älskar honom över allt annat på joden.

Min far tittar på mig och jag ser att även han gråter.

" Caitlin, det finns bara ett alternativ!" säger han.

Jag vet det!

Jag skriker åt veterinären som står handfallen vid Shetan.

Jag skriker åt honom att ta fram sprutan illa kvickt.

Min häst ska inte lida i onödan.

Veterinären tittar på min far och pappa nickar.

Jag fortsätter att stryka Shetans vackra huvud.

Han tar sitt sista andetag i min famn.

Min fina underbara Shetan - borta!

Min underbara vackra hingst!

Min sagohäst.

Mitt allt!

Jag minns inte vad som hände sedan.

Allt var helt svart tills jag vaknar upp och sitter i pappas bil med en bit tagel av Shetans man i handen.

Bilen rör sig.

Vi är på väg hemåt utan transporten och utan Shetan.

Lynn är likblek i baksätet och håller om mig.

Hon gråter tyst.

Min far mumlar om att han ska stämma hela Danmark, framför allt de som höll i tävlingen och funktionärerna som inte kunde hålla gropen ifylld.

Pengarna gav mig inte min Shetan tillbaka.

De var inget "plåster på såren"

Väl hemma igen så ber jag Lynn att slänga alla hans saker, radera alla bilder och sudda ut alla minnen av honom.

Hans box finns fortfarande kvar, och bebos numera av Risse.

Lynn sparade bilderna och videorna på honom på några skivor.

Lyckligtvis!

Men jag har så svårt att se dem.

Min hjälp heter Danny, Lynn och Ginger.

Framför allt Danny som släpar med mig ut på allt möjligt trots att jag är rödgråten, tystlåten och ett levade kolli.

Att bara ta sig upp ur sängen eller gå och duscha var en kamp.

Tre månader efter Shetans bortgång så föds Release the Spirit " Risse ".

Shetan var verkligen en fri själ, därav namnvalet till hans avkomma.

Jag ser många sidor av Shetan i honom.

Viljan att arbeta och han har samma underbara temperament.

Shetan ligger begravd på gården.

Alldeles nere vid sjön då han älskade vatten.

Det är många sommarnätter jag suttit där och brutit ihop i min ensamhet.

Minns en kväll när jag bråkat med Jim så gick jag dit.

Lugnet där nere är underbart och det känns verkligen som om det är enda stället man får vara ifred på.

Att bara sitta där och stirra på vattnet, höra hästarna sakta beta i bakgrunden och bara finnas till.

Plötsligt känner jag en varm mule mot min axel.

Risse har kommit dit och buffar vänligt på mig.

Till min förvåning så lägger han sig ner vid mig med huvudet i min famn.

Precis som Shetan brukade göra.

Vi var där hela natten...

Idag är jag fortfarande förkrossad över Shetan, men glad över att hans son finns här vid min sida.

Mitt hjärta kommer aldrig att bli riktigt helt.

Fem år fick vi tillsammans och utan honom hade jag verkligen inte varit den jag är idag.

Men försöker att se till de bra sakerna i mitt liv.

 

Tack för allt min underbaraste   

 

 

Här kommer videon jag snackade om ang. ditt inlägg "Planen" :

Gick inte att kopiera i kommentaren :(

Märk väl

* att ryttaren knappt använder sina händer för att styra hästen utan signalerar till den med hjälp av sin vikt, skänklar och kropp.

* att Hästen går ständigt i form, trots att tyglarna är helt lösa!

Hoppas det ger lite tips till olika hinder att sätta upp för dig och Jocer.

Man får ju improvisera lite om man inte har tillgång till allt som syns i videon.

Brukar köra det med mina hästar och framförallt unghästarna, eller de som inte är så mycket ridna.

Finns många bra övningar från Westernridning att träna med sin häst även om man håller på med den klassika stilen ;)

Kan ju dela lite Reining med!

Hur kul som helst att rida, även om man inte är så duktig!

Väldigt fartfylld och spännande gren!

Så kollade detta klippet och jaaa...

Palominon som gör spinningen och slide stop vid 2:42 är en av min pappas hästar :) Inte han som rider dock!

Finaste Chessie

Måste skryta lite granna!

 

Ja, denna underbara tid då man egentligen bara ville ha en stor häst och tävla med.

Att man inte visste hur mycket man saknar den här tiden med alla lekar, picknickar och envisa ponnier.

Denna tiden spenderades ju givetvis med min partner in crime : Lynn!

Vi hade både sorg och glädje under våra ponnyår, mest glädje!

Ett stort kämpande för att nå sina mål tillsammans med en underbar ponny.

När vi just flyttat tillbaka till Sverige hamnade vi en liten förort till Stockholm.

Inte någon av de sunkiga nu utan Danderyd.

En solig vårdag tar mamma med sig mej ut till lekplatsen, det var väl stora mutor med kakor anar jag då jag mest spenderade dagarna med att gråta efter pappa och Amerika.

Så hon stoppar ner mig i sandlådan och där sitter en brunhårig och fräknig flicka som heter Lynn.

Våra mammor fikar och vi leker.

Så träffades vi.

Ganska snart hamnade vi på samma dagis och Gud nåde de andra barnen om de lekte med våra hästar!

Lynns morfar bodde dock på en liten gård på landet dit vi brukade åka ibland.

En dag stod där en ponny i hagen!

Två femåriga flickors förvåning och glädje var obeskrivlig.

Jag som redan, enligt mig själv var världsbäst på hästar trotsar taggtrådsstaketet och in till den svartvita lilla skäcken som fridfullt betar av gräset.

Detta är trots allt första gången Lynn ser en häst i verkligheten och första gången jag ser en häst som jag når upp att sadla och klappa!

Pappas Quarters är ju modell större.

Så vi överröser ponnyn med gräs och gullande.

Trots att han bits och tjurar som fasen.

Lynns morfar ( som vi inte förstod ett ord av vad han sa då hans gotländska dialekt var rena grekiskan ) ger oss tillåtelse att hålla på med ponnyn och berättar att den heter Krysset.

Krysset var då en arg 15-årig korsning mellan Shetlandsponny och Russ.

En svartskäck och en liten B-ponny ungefär 110 cm hög.

På Krysset så får vi rida, köra, rykta och allt som hör hästen till.

Lynns morfar ställer honom på ett stall närmare stan med så att vi kan ta oss till honom lättare.

I samma stall har min mamma sin häst Ricci.

Hästintresset växer framför allt för Lynn och vi blir båda mästare på barbacka ridning / rodeo då vi nu på senare insett att Krysset inte ens var inriden...

I två år kämpar vi med denna envisa ponny samtidigt som våra mammor insett att det är en väldigt bra idé att låta sina barn gå på ridskolan och få lära sig att inte alla hästar är som Krysset.

Men vi växer snart ur honom och när Krysset numera kan gå under våra ben så kommer våra föräldrar överens om att vi ska få varsin större ponny.

Vi älskar ju "vår" ponny och protesterna är stora.

Men å andra sidan skulle det ju vara kul att slippa dela och Krysset finns ju kvar!

Den sommaren när vi fyllde 7 år och både jag och Lynn växer på längden så att det knakar så börjar letandet.

Vet inte hur många ponnier vi tittade på men ingen var DEN ponnyn.

Till slut hittar Lynn sin ponny. En smäcker och välriden C-ponny valack med alla möjliga raser i sig.

Salvador var en riktig drömponny, läromästare som har tävlat och gjort allt.

Ingenting skrämde denna 19-åriga ponny.

Dock så tyckte vi att hans namn kunde varit bättre ock kommer nu med den elemtära idén om han ser ut som en Smurf!

Lite gulligt sådär och Lynn hade alla saker till honom i blått.

Så under någon månads tid lär Lynn och Smurf känna varandra ordentligt och jag försöker hänga med på Krysset som nu inte kastar av en varje dag.

Sen en dag i Juli så ringer min pappa.

Han säger att han har hittat den perfekta ponnyn på en resa i England.

Välriden, stor C-ponny av rasen New Forest.

Mamma skriker att han inte är klok som tror att hon har råd och tid att åka till England för en häst men min far vet precis hur man lugnar henne och säger stillsamt att både han och hästen är på väg med båten.

Visserligen inte samma båt då det är karantän och sånt som ni förstår.

 

Några dagar senare kommer pappa och hälsar på.

Han säger att nu ska vi åka till stallet för han vill jättegärna se den här omtalade Krysset.

Vi kommer dit och i den tomma boxen står en söt mörkbrun liten dam med en stor röd rosett om halsen.

Kärlek vid första ögonkastet för mig och Rosie kan jag säga.

Äntligen hade jag en större ponny än Lynn och en häst som jag kunde hoppa och galoppera med utan större skador.

Rosie är dock ingen lätt läromästare.

Gör du fel så får du veta det dirket, antingen genom ett tjuvnyp i tårna, en avkastning eller genom att hon bara lägger sig ner och vägrar resa på sig på en timme.

Men man lärde sig att vara nogrann och tydlig i sina hjälper och vi utvecklades snabbt.

Jag och Lynn börjar att tävla en del på ridskolan och hemma är dagarna fyllda av uteritter, träningstävlingar och allmänt skoj som vi kunde göra med våra hästar.

Gymkhana-lekar, rida ner och bada med dem och bara njuta!

Träningar på ridskolan och lite små tävlingar med blandat resultat.

Självklart tar vi hand om Krysset oxå men han slipper bära runt på oss numera.

Men under vintern så ser vi att något håller på att hända med Krysset.

Han är fortfarande lika arg, men han blir magrare och dystrare för varje dag.

Veterinärerna hittar inget fel på honom alls tills en mörk kväll i Januari.

Stallägaren ringer och har panik.

Krysset ligger i sin box och stönar av smärta invändigt.

Vi kommer dit och kallar på jourhavande veterinär.

Väntetiden är lång och att se Krysset ha så ont är olidligt.

Ändå försöker jag leda runt honom inne i boxen så att han inte ska lägga sig ner och rulla runt igen.

Tydliga tecken på kolik visar han upp och de vuxna granskar noggrannt om han ätit något dåligt.

Veterinären kommer och ger diagnosen tarmvridning och kolik och säger att han genast måste till ett djursjukhus.

Mamma och Lynns mamma Anette hjälps åt att få ut hästen i den kalla vintern.

De ser sig om och finner snart att det inte finns någon transport på gården.

Min mor är snabb och konstaterar att Anettes minibuss går lika bra och börjar riva ut sätena i den.

Hon sätter sig sedan och kör in Krysset till djursjukhuset medan Anette tröstar mig och Lynn.

Vi får lite fika av stallägaren och sitter och myser med hästtäckena om oss på stallgolvet medan vi hör de andra hästarna tugga på sitt hö.

Alla är vi lika oroliga och bara väntar på att telefonen ska ringa inne i sadelkammaren.

Timmarna går och vi hör ingenting.

Sen framåt morgonen kommer beskedet.

Kryssets liv gick inte att rädda.

Vi slapp gå till skolan den veckan.

Både jag och Lynn grät och grät.

Vi undrade om det var vårat fel, för att vi slutat rida på honom eller för att vi fick Smurf och Rosie.

Givetvis var det inte så utan att det kan hända vilken häst som helst.

Det var hårt men vi fick förklarat för oss att hästarna kommer till Trapalanda där de får leka, busa och äta hur mycket mat de vill.

Men att förlora våran första ponny så snabbt var hårt.

Dock tröstade vi oss med Rosie och Smurf.

Men aldrig glömmer vi våran Krysset - första ponnyn!   

Ett tag efter detta så får min mamma jobb i Värmland och flytten är ett faktum.

Jag var nu 8 år och hade lite svårt med att mamma träffat en ny man, Peter.

Men han var ju snäll så det fick ju gå.

De köper ett hus och i närheten bor Marika.

En kvinna som älskar Nordsvenskar överallt annat och gärna överlåter sina tomma boxar till Rosie och Ricci.

Byter skola, ridskola, umgänge, miljö... Ja allt men saknar Lynn och Smurf något hemskt.

Tävlar med Rosie en hel del, och det går bra!

Vi vinner våran klass i KM på våren och nu känns inte SM så jättelångt borta.

Ett halvår senare ringer Lynn och säger att hon och hennes familj kommer efter.

Ingen av dem trivdes sen vi flyttade.

Glädjen är total!

Smurf får komma till Marikas stall och vi är nu två överlyckliga tjejer.

Det är ungefär nu jag bestämmer mig för att satsa 110 % på ridningen.

Tillsammans med Rosie avancerar vi mer och mer på hoppbanorna och det går bra.

Vi testar på dressyr och terräng med med ganska goda resultat.

Lynn har inte samma tävlingsintresse som jag, utan tycker bara det är kul för att se hur hon och Smurf utvecklas.

Så under kommande år så växer man mer och mer och blir duktigare för varje dag.

Mitt mål var att kvala in till SM på C-ponny.

Så vardagen är fylld av träningar, tävlingar och Rosie.

Vi vann aldrig men kom ofta 2:a, 3:a eller 4:a.

Det var kanske det där lilla extra som vi saknade?

Sen ska man ju hänga med vännerna och skolan i den här åldern med.

När jag var 14 år så når vi faktiskt kvalet.

På sista tävlingen så står jag nervös efter våran felfria runda och väntar på prispallen.

Ska det bli ännu en rosett att hänga på väggen?

Kommer vi att tävla SM?

Vi går vidare och med det blir det hårdträning nu.

Jag pressar mig själv och Rosie till max, vi ska klara det.

Tränar och kämpar så mycket att det inte finns tid till något annat än Rosie och mig!

Dagen innan den stora finalen, Dagen D så kommer Lynn fram till mig medan jag putsar mitt träns.

Hon säger att hon är jätteglad för att jag och Rosie har avancerat så mycket som vi har MEN att jag glömt bort varför jag älskar hästarna och ridningen så mycket. Hon säger att det är bra att man når sina mål... Men vad händer sen?

Jag tycker ju att hon är dum i huvudet!

Vi ska tävla i SM!!!!

Svenska Mästerskapen!

Nästa morgon bär det av, Amanda har nu kommit till världen och är en skrikande skitunge på 5 år som babblar om att hon oxå vill ha häst! Vilket man hör oavkortat i bilen på väg till tävlingen.

Jag är i sjunde himlen när Rosie bär mig över hindren och vi får felfritt rakt igenom.

Men tiden är inte den bästa.

Besivkelsen är stor då jag inser att vi inte kommer på prispallen den här gången.

Men jag har tillräckligt med förnuft att inse att det inte är mitt eller Rosies fel utan att vi mötte bättre motstånd än väntat.

Väl tillbaka hemma i stallet så pysslar jag om min tävlinghäst extra noga för att hon har varit med mig att förverkliga mina drömmar.

Klappar om henne och säger: " Nästa år tar vi dem!"

Då får jag en blick av denna kloka dam som säger att:

" Nej, nu är det bra!

Vi nådde det stora målet! Gläd dig åt det!"

Då börjar jag att tänka.

Vill jag tävla för att bli bäst?

Jag vet innerst inne för att jag ska nå toppen så kommer det inte bli med Rosie.

Men vill jag bli bäst?

Nej, jag vill njuta av min häst och mitt liv... Jag vill inte ha någon annan häst!

Har jag verkligen njutit av att träna för olika instruktörer 4 gånger i veckan?

Nej, det har varit asjobbigt faktiskt!

Har jag någon gång tänkt på hur härligt det vore med en tvåtimmars uteritt och bara slappna av under senaste året?

Nej, inte det heller.

Jag har bara fokuserat på en sak som jag inte ens vill innerst inne!

Efter den här tankställaren så varvade både jag och Rosie ner på takten.

Jag insåg även att om jag växer ännu en halv decimeter till så är Rosie för liten för mig.

Trots att mina tränare tyckte att jag var heltknäpp som bara lade av efter att det gått så bra så kände jag att varken jag eller Rosie ville det här.

Jag skulle bara vara glad att min underbara ponny ställt upp på det hela under så lång tid.

Den tiden njöt vi tillsammans med Lynn och Smurf.

Tre månader senare ställde jag upp i en hopptävling igen, denna gången utan pressen att vinna.

Bara för att ha kul!

Jag har inte ens brytt mig om att putsa sadel och träns dagen innan eller fläta manen på Rosie.

Vad händer?

Naturligtvis vinner vi våran första tävling på flera år!

Och det kändes så bra!

Större än kvalen och finalen i SM.

Större än allt annat för nu var det bara jag och Rosie som gjorde det för skojs skull.

Vi var bägge två överlyckliga när vi red ärevarvet.

Rosie slår bakut för första gången i sitt liv och jag bara skrattar medan jag flyger all världens väg ner i leran.

Dock kommer min ponny fram till mig och "ber om ursäkt" men jag reser mig upp och lägger armen om henne och pussar henne till publikens applåder.

Ponnytiden var väldigt speciell.

Allt tack vare Rosie som fortfarande finns kvar här hos oss nu över 30 år gammal.  =)

Efter att jag växt ur henne ordentligt så fick Amanda ta över henne.

Så var utan häst ett tag och beslöt att nu har jag tillfället att åka till USA och hälsa på.

Lagom tills jag fyllde 16 så får jag en stor häst med mig hem...

Dessvärre finns inte Smurf kvar,  livet har ju sin gång.

Han gick bort för 5 år sedan på grund av ålder och sjukdom men ligger begraven i sin favorithage hos Marika.

Lynn har ju Sunny nu och jag har mina, men tror att vi båda minns ponnytiden med både glädje och sorg.

Så ta vara på den tiden och passa på att njuta!

 

Kan som vanligt inte sova... Börjar bli sjukt irriterad på det här nu!

Funderar allvarligt på att ta en kofot och slå mig själv i skallen med så man däckar...

Näe då, kanske inte så ybersmart idé.

 

Så nu kollar man på hästgrejjer..

Har ju allt jag behöver och lite till men ändå!

Hittade ett träns jag funderar skarpt på att beställa till Ginger...

 

http://www.hastshopen.se/product.html/hg-trans-thursday-havanna-full?category_id=157

 

Så snyggt!

Jag vill ha! Eller Ginger vill ha! Hon sa det nu från stallet....

Tänk er det på en fux!

Det enda problemet är ju bara att jag avgudar mina flätade lädertyglar...

Men kanske ska pröva med gummivävning?

Sen har jag nog träns så jag klarar mig och kan försörja hela Smålands hästar med träns...

Men ändå!

 

Bara man slipper de här hemska idiotiska vävbandstyglarna med läderstopp, ni vet dessa billiga tyglarna som 99 % av alla ridskolehästar/ponnier har.

Vet inte hur många gånger jag skärt upp händerna på dessa idiottyglar!

Nej, usch, finns inte en häst i vårat stall som har såna på tränset...

 

Det värsta är när man hittar ett assnyggt, billigt träns och man bara vill ha det och sen har det sånna här hemska tyglar, då måste du söka igenom land och rike runt för att hitta ett par matchande tyglar med...

Uschaeen säger jag bara!

 

Men visst, de är lättskötta!

Blir inte styva som pinnar efter lite regn och kräver inte så mycket putsning som läder gör.

Finns säkert dem som gillar såna tyglar med och inget fel med det.

Man kan ju ha handskar på sig även på sommarn...

 

Haha vilket nattanöje va? Irritera sig på tyglar....

Fast nu kommer jag ju fundera på hur snyggt det tränset jag länkade till skulle vara på min häst!

 

Suck!

 

God Natt på er iaf...

 

Namn: Silverstone " Silver"

född: 2003 (10 år)

ras: Sv. Halvblod

färg: Avblekbar Skimmel

mankhöjd: ca: 165 cm

inrikting: Alloroundhäst

Silver är då nykomligen som jag och Natha delar på.

Hästen vi räddade idag (läs blogginlägg 27/2).

En stor och lugn valck som gått som riskolehäst innan.

Känner ju inte honom ännu men han är mjuk och fin och kan mycket enligt förra ägaren.

Blev överlycklig då han är av den gamla stammen och en jättefin häst =)

Lovar att det kommer mer uppdateringar om honom.

 

Namn:  Antonia Graza

född: 2006 ( 7 år )

ras: P.R.E  " Andalusier"

färg: apelkastad skimmel

mankhöjd: 159 cm

inriktning:  Dressyr och allround

Antonia är vårat andalusier sto. Snällheten själv och väldigt lugn.

Rena sagohästen med en fetisch för att rulla sig i allt som gör att hon blir smutsig!

Går ungefär MSV A i Dressyr och tycker det är det roligaste som finns. Hoppningen är inte lika populär men hon gör det.

Helt otrolig att rida och man bara flyter fram när hon tar sig framåt.  Har fått ett föl och det resulterade i en brun hingst som heter Pallisades Park " Palle " och han ska vi börja rida in snart. Så de utgör de två andalusierna på gården, och förskönar tillvaron varje dag =)

   

Namn:  Tiny Dancer ox

född: 2003 ( 10 år )

ras: Arabiskt Fullblod

färg: Avblekbar skimmel

mankhöjd: 159 cm

inrikting;  Avel, ridning, NH, med mera.

T.D är våran sagohingst.

Helvit arab med lång flygande man och världens bästa temperament.

Småflickorna är helt galna i honom och visst är han vacker.

En dröm att rida, gör allt du ber om och lite till. Men han används mest till nöjesridning faktiskt.

Kan säga att tack vare den här hästen är Araben en av mina favoritraser. Mycket för sitt mod, styrka och att de ger dig sitt hjärta direkt om du förtjänar det.

Brukar köra lite Horsemanship med honom, och det är jättekul. Kan få honom att stegra och göra konster hur lätt som helst. Sedan älskar han ju att visa upp sig så vi har varit på några uppvisningar med.

Blev till och med tillfrågade om inte han kunde vara "öppningshästen" på Globen ett år. Ni vet den vita pegasen.  Men det blev inte av på grund av att han skadade sig strax innan.

Men helt fantastisk häst är han och är så stolt att han finns hos oss.

 

Namn: Sirocco

född: 2006 (7 år)

ras: Connemara

färg: brun med bläs och fyra vita fötter

mankhöjd: 144 cm

inrikting: Hoppning och Dressyr.

Sirocco är då min lillasyster ponny som hon fick nu när det var dax att gå över från C-ponny till D-ponny.

Han är gudasöt med sin charm och söta utseende, krokig bläs och pigga ögon.

Och detta är nog det som har räddat den här ponnyn från avlivning många gånger.

Han är Houdini i hästform.

Varför stanna i min egna hage när det är roligare att besöka de andra?

Eller varför inte ta en skogstur på egen hand.

Vi sätter upp hingststängsel och en bra bit över hans mankhöjd men ändå tar sig den lilla ligesten ut!

Äventyren går oftast in till de andra hästarna eller in i stallet och kolla om det finns mat!

Sirocco är en import från Irland som kan gå långt på tävlingsbanan den dagen han inser att han inte är ett föl längre.

Stor kapacitet inom hoppning och dressyr men envis och busig till max =)