Direktlänk till inlägg 13 november 2013
13/11
Jag vet knappt vad jag ska skriva angående gårdagen...
Så mycket känslor och minnen som kom upp.
En extremt jobbig och tung dag.
Men samtidigt är jag en aning stolt över mig själv för att jag tog steget och gjorde det.
Det känns rätt inom mig, sen om det leder till något bra vet jag inte än.
Det enda jag vet är att jag är trött på allt vad rättegång, advokater och dyl heter.
Men jag är väldigt tacksam för att jag hade Jim vid min sida.
Utan honom hade jag inte klarat det och han var ett fantastiskt stöd.
Bättre än jag hade väntat mig ska jag erkänna.
Ja, bara att återse Värmland var tungt.
Jag som älskade den platsen så mycket.
Nu får jag panikångest av att bara tänka på att återvända dit.
Men som sagt.
Igår vittnade jag mot ett av mina ex, eftersom han misshandlade mig både psykiskt och fysiskt ett flertal gånger.
Att vara ung och så kär gör dig blind.
Varningstecknen fanns där från början men oftast var han ju snäll.
Han hade ju allt!
Jobb, egen bostad, bilar, pengar, utseendet...
Ja det som en tonårsstjej prioriterar ganska högt när det kommer till äldre killar.
Sedan hans dåliga ölsinne, jag tänkte att det kanske blir bättre med tiden, att han lugnar sig och inte dricker så mycket.
Bara jag visade att jag var honom trogen.
Då skulle alla slagsmål och vilda fester upphöra.
Nu när jag tänker på det så vet jag att man aldrig ska ge sig på att försöka förändra en annan människa, speciellt inte om personen i fråga inte vill ha en förändring!
Idag skulle jag genast sagt upp kontakten med en sådan person som han är.
Men det är lätt att vara efterklok.
Allting började i små doser.
Han kom hem arg för att någon idiot sagt något dumt.
Han tog aggessionen antingen på något föremål eller begav sig ut för att söka upp personen med ett järnrör.
Det gick inte att hindra honom.
Försökte jag blev jag omkullkastad i en vägg eller liknande.
Så till slut brydde jag mig inte.
Det ökade gradvis.
Helt plötsligt började han bestämma allt.
Vad vi skulle äta, vilken ordning jag skulle städa lägenheten rum för rum, vad jag skulle ha på mig, ja till och med så satte han en gräns på hur länge jag fick vara i stallet.
Om jag misslyckades med maten så fick jag skäll, jag var helt värdelös och det skulle aldrig bli någonting av mig.
Kunde jag inte ens laga mat så som han ville ha det så var det kanske lika bra att han såg sig om efter någon annan.
Jag blev ju helt förkrossad när han sa så!
Hur kunde han ens fundera på såna saker?
Jag älskade ju honom!
Så varje gång bad jag om förlåtelse på olika sätt.
Det gjorde så ont i mig varje gång han kallade mig skällsord eller slog mig.
Sedan förklarade han att han gjorde det för att han älskade mig och ville se att jag var endast hans.
Hans svartsjuka kom snart in i bilden till den grad att jag inte ens fick prata med andra killar.
För han fick för sig att då hade jag och den killen ett förhållande.
Jag märkte att mina vänner tog mer och mer avstånd p.g.a honom och jag berättade inte för dem vad som pågick hemma hos oss.
Blåmärkena gick att dölja och den inre smärtan gick att sudda bort om man träffade någon.
På något sätt så stängde jag av hela mig.
Jag var som i trans när han slog, skällde eller förgrep sig på mig.
Jag var i en helt annan värld.
Det mesta uppdagades en sen natt.
Han hade haft hemmafest och naturligtvis så hade den spårat ut.
När jag skulle gå emellan honom och hans bror som var i fullt slagsmål med varandra så hamnade jag i mitten.
Då kom min hund till mitt försvar.
Hon högg genast mitt ex som då skrek att han skulle slå ihjäl byrackan och sedan mig.
Fortfarande med hunden i sin arm gick han för att hämta slagträet.
Jag kommer aldrig glömma hennes skrik av smärta...
Tillsammans med hans bror försökte vi få honom att sluta.
Det stackars djuret hade inte förtjänat det hela.
Han använde då slagträet på oss och det sista jag minns är att jag ramlade ner i golvet bredvid min älskade hund som kämpade för sitt liv.
Nu hade grannarna reagerat mer än vanligt och insett att det inte stod rätt till.
De tillkallade polisen som kom till våran undsättning tillsammans med ambulans.
De andra festdeltagarna vittnade om vad som hänt.
Hunden fick åka polisbil till närmsta veterinär men tyvärr gick hennes liv inte att rädda.
Jag själv fick lite ompyssling av ambulanskvinnan. Jag vägrade låta någon av männen röra vid mig.
Allt han hade gjort mot mig fick mig att tro att alla män var likadana.
En kvinnlig polis vid namn Annika kom fram till mig och ville veta vad som skett under kvällen.
Jag vågade till slut berätta för henne.
Hennes reaktion var så stark att hon började att gråta.
Mitt ex skrek från baksätet på en av bilarna att hunden hade attackerat honom utan en anledning och att sådana mördarhundar ska förbjudas. Enligt honom hade min hund varit aggressiv hela tiden mot honom och till slut attackerat.
Åh nej, jag hade minst 30 personer som intygade att min hund var världens snällaste varelse och aldrig gjort en fluga förnär.
Men han hade ofta trampat på gränsen när det gällde henne.
Jag hade haft sådan pli på henne att jag lyckats förhindra en olycka otaliga gånger.
Men förr eller senare smäller det, speciellt när det gäller en hund avlad för kamp som hon var.
Exet blev nu anmäld för grov djurmisshandel, grov människomisshandel, olaga hot, droginnehav och grovt förtal samt våld mot tjänsteman.
Jag vet inte hur många olika förhör jag fick stå ut med de kommande veckorna.
Jag bodde hemma hos Lynn och hon var ett stort stöd.
Min historia var alltid densamma men med olika ordval.
Polisen rådde mig att ge mig av från stan medan han satt häktad, ta bort mig själv från sociala medier, inte skaffa ett telefonabbonnemang eller ens en adress.
Ni kanske undrar varför ingen i min omgivining anade någonting?
Jag var även en mästare på att bortförklara allting.
Blåmärkena som ibland råkade synas skyllde jag på att jag trillat av hästen.
Det inre byggde jag upp en fasad för.
Ingen skulle nånsin få veta...
Pappa kom genast och tog med mig till USA.
Mest var han förbannad över att polisen låtit mig förhöras utan en advokat eller en anhörig då jag fortfarande var under 18 år!
De skyllde på att de ansåg mig som myndig då min 18-åsdag bara var nån månad i förväg.
I vilket fall så njöt jag av att vara hemma i USA.
Hästarna och Ryan fick mig sakta men säkert att komma på fötter igen.
Dock hade jag väldigt svårt att lita på män.
Fanns ju cirka 10 stycken som arbetar på gården.
Bara de såg på mig eller nickade ett hej så kunde jag få för mig att de ville göra hemska saker mot mig.
Men den enda jag vågade lita på var Ryan.
Hur lätt som helst hade han kunnat utnyttja min sårbarhet men han fanns där som en sann vän och broder.
Återigen var jag i valet och kvalet om att flytta tillbaka dit.
Att ta dit hästen var inga problem.
Men min mor gillade inte idén.
Så jag kom tillbaka till Sverige efter
När flytten till Småland var klar så tog det inte lång tid innan jag träffade Danny.
Han var den första som fick veta vad som hänt.
Jag har aldrig sett en kille full av så mycket respekt som han visade mig efteråt.
Han skämdes över alla skämt han dragit mot mig och även över saker han gjort mot tjejer i sina dagar.
Nu gjorde han ju aldrig något elakt eller så men att han bara såg dem som nån att ha kul med en stund.
Kommer aldrig glömma hans ord:
"Jag hatar anledningen till att du flyttade hit men jag är samtidigt så glad över att ha träffat dig!"
Danny lärde mig sakta att kunna lita på killar igen, tillsammans med resten av gänget.
Jag som alltid varit pojkflickan som hängde med de stora grabbarna.
Snart träffade jag ju även Jim.
Men vilka tveksamheter och funderingar jag hade.
Tänk om han var likadan som Exet?
Det dröjde mycket länge innan jag ens lät Jim kyssa mig.
Men han vet varför och aldrig, aldrig har han trätt över gränsen med mig.
Inte ens i stundens hetta har han visat tendenser till det.
Så tack vare Danny, Jim, Ragge, Rickard, Micke, Olle, Anton och Kevin har jag verkligen kunnat gå vidare efter allt det här.
Även om det hänger kvar över mig och kommer upp till ytan ibland.
Men igår fick jag ta fram alla känslor, rädslor och minnen som jag lagt bakom mig för att kunna leva livet igen.
Omkramad av min fantastiska pojkvän och med ett stadigt grepp om min fars hand berättade jag för domaren, juryn och advokater om alla händelser.
Exet som satt i den andra salen protesterade högljutt.
Jag är en lögnare enligt honom.
Trots många vittnen.
Den andra tjejen som råkat ut för honom berättade sin historia, en upprepning av min men med andra personer i omgivningen.
Hon var tacksam för att jag ställde upp i alla fall och det var en lättnad för henne att veta att hon inte var ensam.
På något sätt är jag ändå glad över att jag gjorde det...
Han ska få sitt straff!
Jag hoppas att det blir långt!
Anledningen till att jag skriver ner allt det här är väl bara för att jag ska få det ur mig.
Lägga det på hyllan ett tag och njuta av dem jag har i min närhet.
Så ikväll ska jag bli bjuden på bio och middag av Jim.
Bara vi två.
Ja det blev ett långt inlägg minsann.
Trodde inte jag skulle få ner allt här.
Har skrivit om detta många gånger nu, men såhär får det bli.
Men nu ligger korten på borden.
Stort tack till Amanda som sköter allt där hemma! Och givetvis till er andra oxå som hjälper henne. Ni är guld värda. Försöker lära mig hur en Ipad fungerar... Faktiskt! Jag hittade ju hit i alla fall :) Här väntar en vecka i Kentucky, omgive...
Evigheter sen man skrev nåt här, fick nåt infall ikväll bara. Får väl skylla ifrån mig att det har varit extremt mycket på sista tiden helt enkelt. Utan Lynn, Amanda och Nina hade det aldrig gått! Ni är världens bästa! Och nu, tack för att ni är ...
Blev långfika på stan idag, med Sanna, Lynn och Natha. Jag och Lynn är visst mobbade då vi inte är på smällen nån av oss. Men men vi saknar ursäkt till att vräka i oss bakelser och annat gott! Fast det var ganska trevligt ändå! Men anledningen ti...
Blev långfika på stan idag, med Sanna, Lynn och Natha. Jag och Lynn är visst mobbade då vi inte är på smällen nån av oss. Men men vi saknar ursäkt till att vräka i oss bakelser och annat gott! Fast det var ganska trevligt ändå! Men anledningen ti...
Syster tryckte upp datorn i knäet på mig med en mordisk blick och orden " BLOGGA!" .. Okeeej.. Hm, tack Lynn... för att du la upp bilden på Risse... Jag visste inte ens att den fanns... Vet inte om jag kan skryta med att min s.k hopphäst kan pi...
