RedanNovember?

Men vart tog sommaren vägen?

Suck, klockan är snart 17.00 och kolsvart ute.

Tur att man är såpass lyckligt lottad att man kan rida ut på dagtid och sedan ta de hästar som ska tränas i Ridhuset.

Lite sorgligt inlägg detta. :(

Har haft fullt upp med flytt och annat. Mitt i allt så ringer Peter och säger att jag måste se hans nykomling.

Men hallå?

Jag hinner inte just nu!

Även om jag inte har så mycket saker som ska flyttas så måste jag ha koll på min "flytthjälp" så att de får med sig rätt prylar.

Haha det var oxå en pärs att få alla grabbarna att ställa upp.

Alltid nån som ska trilskas.

Jag:

" Grabbar, vet ni vad vi ska göra på lördag?"

Ragge:

" Tja det vanliga... Öl och lite Rock n Roll... "

Jag:

" Icke, ni ska hjälpa mig och syrran att flytta lite saker!"

Ragge:

" Hahaa du tror det va?  Men vi kan inte... "

Jag:

" Lägg av! Manda får inte lyfta tunga saker och jag klarar det inte helt själv fattar du la?"

Ragge:

" Haha erkänner du att det verkligen finns nått du inte klarar? Fast visst... du är ju bara ett litet kvinntimmer och ni har ju inte så stora muskler som oss riktiga karlar" * Stolt som en tupp*

Jag:

" Men lilla hjärtat... Sådär säger du bara för att du TROR att jag har nått sjukt behov av att bevisa för dig att jag visst kan fixa det själv. Men se det genomskådade jag direkt, ditt as!"

Ragge:

" Haha va fan... sen när blev du smart"

Rickard:

" Jamen sluta tjafsa nu... Klart vi ställer upp!"

Jag:

" Tack! Jag bjuder på mat..."

Alla killarna ler lite konstigt.

" Ehm... du kan handla så fixar jag käket... ta inte illa upp men jag vet inte hur man lyckas få makaroner stenhårda utanpå och grötigai mitten... " Säger Rickard.

Hm, ja ja... Kan man så ska man.

Men de hjälpte till och det tog bara ett par timmar.

Så nu har Manda allt som behövs i lägenheten, och jag och Jim är sambos.

Det känns lite konstigt men ändå bra... vi bodde ju mer eller mindre ihop innan oxå så det blir la inte sån jätteskillnad.

Jaha, Peters nykomling.

Svenskt halvblod, 9 år, liten nätt fux och verkar hur snäll och go som helst.

Första tanken föll genast på att hon kanske kanske skulle passa Becca.... Jag vet inte varför men.

En ängel i stallet och inte en ond min.

Vacker och väluppfostrad liten dam.

Tills jag satte mig i sadeln.

Hästen exploderar, kör upp huvudet och springer för allt vad hon är värd medan hon biter tag i bettet.

Jag kastar mig bakåt, talar lugnande till henne, gör allt för att få henne att stanna men kurvorna blir bara tvärare och tvärare inne i ridhuset.

Okej.

Hästen kommer inte att stanna.

Så får kasta mig av henne och hästen stannar när min tyngd lättar.

Genast reser jag mig upp och fångar henne.

Rena ängeln igen.

Sadlar av henne och stryker henne över ryggen.

Inte en reaktion förrän jag tar i lite mer.

Häststackarn viker sig på mitten och slänger öronen bakåt.

Stackarn!

Så ont...

Tar henne tillbaka till stallet och meddelar Peter att han borde undersöka hästen själv.

Han kommer ner och hon visar samma sak som innan.

Han svär över att detta måste ha kommit fram under veterinärbesiktningen ju!

Ja, jo...

Vi kollar igenom papprena och där står det att hästen är fullt frisk.

Peter blir galen och ringer föregående ägare medmera medan jag tillkallar våran veterinär.

Lyckligtvis så är hon i krokarna och lovar att titta förbi.

Snart konstateras det att en ryggkota ligger fel på fuxen och att hon även lider av korsförlamning. :(

Jag frågar om det finns något att göra.

Jo då, en stor kostnad, massa veterinärbehandlingar och mediciner så KANSKE det i alla fall går att promenadrida henne om några år.

Nästa fråga:

Har hon ont hela tiden?

Inte som går att säga förutom när ryggen på henne belastas.

Usch, jag vet ju redan vad veterinären tycker är bäst för denna lilla fux!

Vi ser på varandra och tänker samma sak.

" Jag behöver inte säga mer va?" frågar hon.

" Nej, ingen häst ska behöva lida i onödan... Men det är dock Peters beslut!" svarar jag.

" Självklart... Men som sagt, det är synd på en jättefin häst. Och givetvis får ni låta andra titta på henne men jag vet att de kommer säga samma sak som jag"

 " Absolut!"

Veterinären och Peter samtalar, de bestämmer sig för det tunga beslutet.

Hon får somna in i lugn och ro i en nyhalmad box och det var jättefint faktiskt.

Det hemskaste är att se kadaverbilen komma, lukten och man vill inte ens veta vad som körs i den...

Som sagt, ingen häst ska behöva lida.

Inte på våran gård.

Och även om det gör jätteont i hjärtat så vet man innerst inne att det var det rätta beslutet att låta henne somna in.

Så på det sättet känns det bra.

Fast jag mår lite illa av att jag var den som utsatte henne för sådan smärta att vi upptäckte det.

Man känner sig så elak.

Även om det var enda sättet.

Sorgligt som attan!

Dock är det en naturlig del när man sysslar med djur.

Ibland måste beslut tas, även de allra svåraste.

Peter är inte glad alls och jag förstår honom.

Men han sa bara att det var tur att det uppdagades så fort så att hon slapp ha ont.

Sen kommer Affärsmannen in...

" Tja det vi förlorade på henne får vi la ta igen på nästa! "

Suck, suck... Pengar är visst allt för vissa !

Nej, vad har mer hänt.

Måste avsluta med något roligt.

I fredags bjöd Natha på tårta i stallet eftersom hon flög av.

En gammal tradtion vi har kvar här faktiskt.

Det uppskattas av alla oss och man får verkligen en mer samhörighet med de andra tjejerna i stallet.

Vi pratade lite löst om att vi kanske skulle arrangera en liten tävling för oss som har sina hästar här.

Givetvis både hoppning och dressyr.

Mest på skoj.

Nina blev eld och lågor lixom Amanda!

" Perfa för Felizia!!"

" Manda skrik inte i stallet!"

" Meeh... vi sitter i sadelkammarn och alla hästar är ute... DÖÖÖH!"

Så blir väl jag och Nina som får fixa det mesta ^^

Vi tänkte ha en dressyrtävling i LB:1, ganska lagom nivå.  Och en LC för de minsta.

Vi har fyra yngre ryttare som hyr in sina ponnier här nämligen sen i somras.

Så mamma ställer upp som domare och lovade på hedersord att inte ge mig eller manda fördelar för att vi är hennes barn. Snarare tvärtom.

Haha! Jag visste väl det.

Nina har genast börjat med att hoppträna Chantelle.

Haha sorry Nina men din häst är ingen hopphäst direkt.

Bambi på hal is.

Chantelle hade inte en aning om vad hon skulle göra med ett 30 cm högt krysshinder och Nina har ju sina metoder.

Jag och Manda låg nästan på marken av skratt när Nina kliver av sin häst och säger åt henne att titta noga.

Nina "galopperar" fram till hindret och skuttar över, medan hästen tycker att hennes matte har blivit tokig.

Sedan tar Nina med sig Chantelle fram till hindret och visar med handgester att hon ska hoppa.

Samtidigt som hon noga förklarar att det kallas hinder och man hoppar över dem.

" Nina, hur vare nu... du var utbildad ridlärare och då ingår det väl att träna upp en unghäst i hoppning och dressyr?" frågar Amanda,

" Men lilla gumman, anar du hur länge sen det var?" suckar Nina.  " Typ på 1800-talet"

Aja, det hela slutar med att Amanda får gå och hämta Felizia och rida före.

Jag har aldrig sett Nina så glad som när Chantelle tveksamt tar ett stillastående skutt över det lilla krysset med en meters marginal.

Haha ja, varför inte?

Nej nu ska jag nog överraska lilla Jim när han kommer hem genom att ha maten klar!

 

Becca

5 november 2013 17:28

Du ska vara otroligt stolt och hälsa Peter. Inte många som orkar ta det tunga beslutet så snabbt som ni gjorde.
Jag är inte en sån, Jag är blind för att hästar faktiskt behöver få somna in i lugn och ro någon gång. Jag inser det inte för en det är öer,För en sanden glidit ur fingrarna och allt är borta.
Jag inser det nog inte tills nån som jag litar på lägger handen på min axel och säger:"Becca,Det borde nog vara bäst för...Honom att...Han faktiskt....Att du kanske borde låta honom gå"
Ni ska vara stolta och ärad att få den gåvan för ärligt sagt är det ett helvete att vara utan den.
Hursom helst,Bakar tårta efter av ramling? WTF?
Usch gruvar mig inför nästa vecka... Men längtar ändå...
Kram!
Tack tack tack och en stor puss på truten för att du tänkte på mig... Tack Caitie,Det betyder allt!

Caitlin

6 november 2013 00:28

Tack gumman!
Tyvärr är det ju så att man nästintill "vänjer" sig vid att ta såna beslut när det är så mycket djur runt omkring en. Fast det är lika svårt varje gång!
Man vill inte men å andra sidan får man tänka på att de inte själva kan tala om hur de mår.
Tanken ¨på att man skulle låta djuret lida för sin egna "lycka" är helt bisarr för mig. Bättre att man ger dem ett stilla och värdigt avslut.

Tårtan ja. En gammal tradition sen ridskoletiden. Jag tror att det mest är för att ungarna inte ska koppla avfallningar med nått hemskt och istället se det som en lärdom ;)

Klart jag tänker på dig =)

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Stort tack till Amanda som sköter allt där hemma! Och givetvis till er andra oxå som hjälper henne. Ni är guld värda. Försöker lära mig hur en Ipad fungerar... Faktiskt! Jag hittade ju hit i alla fall :) Här väntar en vecka i Kentucky, omgive...

Evigheter sen man skrev nåt här, fick nåt infall ikväll bara. Får väl skylla ifrån mig att det har varit extremt mycket på sista tiden helt enkelt. Utan Lynn, Amanda och Nina hade det aldrig gått! Ni är världens bästa! Och nu, tack för att ni är ...

Blev långfika på stan idag, med Sanna, Lynn och Natha. Jag och Lynn är visst mobbade då vi inte är på smällen nån av oss. Men men vi saknar ursäkt till att vräka i oss bakelser och annat gott! Fast det var ganska trevligt ändå! Men anledningen ti...

Blev långfika på stan idag, med Sanna, Lynn och Natha. Jag och Lynn är visst mobbade då vi inte är på smällen nån av oss. Men men vi saknar ursäkt till att vräka i oss bakelser och annat gott! Fast det var ganska trevligt ändå! Men anledningen ti...

Syster tryckte upp datorn i knäet på mig med en mordisk blick och orden " BLOGGA!" .. Okeeej..   Hm, tack Lynn... för att du la upp bilden på Risse... Jag visste inte ens att den fanns... Vet inte om jag kan skryta med att min s.k hopphäst kan pi...