Sitter och väntar på att Lynn ska komma.

Hon har väl ringt och smsat 211 gånger och klagat på vädret och I don´t blame her!!!

Snöar och blåser och är allmänt astråkigt väder bara.

"Caitlin jag skiter i det här snart! Det är ett helvete att köra med transporten! Jag vill bara lägga mig under täcket i sängen och avlida tills våren kommer iaf"

Kom det ett sms nyss.

" Var är du då?"  undrar jag.

" Enligt DumDum så är det 5 mil kvar!!"

DumDum är hennes GPS av märket TomTom om ni undrar...

" Okej, men då äre en ganska korkad idé att vända och köra 35 mil hem igen..." svarar jag lugnt.

" Jaa, nu när du säger det..Och så vill jag ju komma till dig. Men jag måste tanka bilen med... "

" Bra idé att göra när det behövs du... stanna på nästa mack!" skriver jag.

" Hur fasen ska jag hitta till den då?! Jag är mitt ute i ingenstans på motorvägen! Fatta att till och med lastbilarna kör om mig!!  Det är väl 60 km med släp??"

" Haha idiot!  Kolla på DumDum var nästa mack finns, antagligen vid närmsta avfart! Vilket borde vara den avfarten du ändå ska av vid för att komma till mig. Så ligger det en Statoil där... Du vet en bensinmack med blå skylt och orangetext... Du kan inte missa den! Sen är det 80 km med släp!" svarar jag och tänker återigen att det är hon som är blondinen i vårat förhållande.

Även om Lynn är brunett och jag är blond...

" ååhfan... Inte konstigt att detta tagit 400 år då..." svarar Lynn.

Jag suckar, och undrar var hon fick sitt körkort ifrån....

Snart kommer ett sms till.

" Du, jag hittade macken men ska jag tanka diesel eller bensin i pappas Volvo? "

Bankar huvudet i bordet åt hennes fråga.

Så ringer henne och undrar vilken av hennes pappas Volvobilar hon har.

Får svaret att det är den stora svarta han köpte förra året.

Ja, för det går ju att avgöra på färgen om det är en diesel eller bensinare Lynn!

Suck!

" Men om bilen är svart så borde jag ju tanka från den svarta pumpen? " konstaterar Lynn.

" Hur gör dem med röda bilar då, tror du?" svarar jag.

" De kan ta vilken de vill såklart! Döööh!!!"

Aja, säger åt henne att starta bilen så jag för höra hur den låter.

Man hör ju skillanden ganska väl på en bensinmotor och en diesel.

Lynn förvånar mig stort när hon sätter telefonen vid motorn och det lilla knackandet hörs tydligt så jag säger åt henne att tanka diesel i bilen. Eller ringa pappa och fråga.

"Nej då tror han att jag är idiot ju!" svarar Lynn.

TROR???

Lilla gumman...

Aja hon dyker väl upp när som helst nu, är ju inte så långt från stan och hit. =)

Undrar om hon spelar dum ibland eller om det faktiskt är så XD

Hm, apropå något annat så märkte jag idag att min Ginger är extremt stor i jämförelse med förra dräktigheten.

Hennes mage ser ut som en ballong och fick spänna ut täckesgjordarna idag igen!

Undrar vad som finns där inne?

För jag vet att jag betäckte henne med en hannoveranare och inte en shire!

Här är pappan till fölis:

http://www.hittahingsten.se/default.cfm?navid=visa&aid=592&dafID=resultat&sort=namn

Stora chanser på att det blir en fux då båda föräldrarna är det ju =)

Snart 2 månader kvar bara...

Så nyfiken och förväntansfull blandat med skräck om att det kan hända något!

Men gammeltanten verkar glad och sig själv i alla fall trots att hon är jättetjock =)

Red en liten runda idag och hon var pigg och framåt.

Men nu när hon är klotrund var det helvete att hålla sig kvar barbacka i traven så blev bara skritt och en kort galopp.

Sadelgjorden når inte runt och sadeln glider av hur lätt som helst.

Men mysigt hade vi och trots att det var halv snöstorm så gick det bra att rida inne i skogen =)

Tänkte motoinera Sirocco i ridhuset idag när Lynn kommer. Eller om jag låter henne ta honom och glider runt på Risse istället ^^

Låter som en plan...

Nej nu kommer det en svart Volvo med hästtransport efter så får väl installera henne och Sunny nu!

Ha de gött!

Mina vänner...

Ja vad ska man säga om dem?

De är speciella men finns där i alla lägen och är så glad över att jag har just dem i mitt liv!

De är alla olika på sitt sätt.

Helt olika personligheter och väldigt olika i sättet. Men det som binder dem samman är ju gemensamma intresset i bilar. Detta gäller då grabbarna. De fyller sina "funktioner" hur bra som helst om man ska säga så ^^

  

Sen har jag ju naturligtvis Natha =)

Så snäll och omtänksam, en riktigt bra vän helt enkelt som aldrig sätter sig själv i första rummet utan vill att alla andra ska må bra.

Vi lärde ju känna varandra genom hästarna och visst åker hon med i jänkarna med, men det är nog mer för festandets skull. Natha föredrar en kväll på krogen med väninnor än att åka bil med en drös galningar ;)

Lynn:

Haha ja, vi har ju varit vänner i evigheter och vet precis vart vi har varandra. Så skönt! Hon är den enda man verkligen kan vara sig själv med och ingenting går att dölja.

Sen att hon egentligen är blondinen och inte jag, är ganska tydligt!  Inte den smartaste alla gånger men den envisaste människa jag känner!

Mycket äventyr har det blivit och fler kommer det att bli.

Mja, återigen ingenting att göra så varför inte bjuda på ännu en uppdatering?

Haha, ja min kära knäppa syster har fått för sig att hon ska blogga med nu...

vet inte varför men det kan ju vara spännade att se hennes syn på saker och ting...

Dock är hon inte den fjortisen som det verkar på de två inläggen hon redan kommit upp med...

http://greatnesscomeswithsuccess.bloggplatsen.se/

Utan en ganska snäll och omtänksam tös.

Men nu är hon och resten på väg utomlands och jag är ensam hemma...

Fast nu är jag hos Jim då men men...

Tänkte att ett miljöombyte kanske hjälper sömnlösheten?!

Värt att testa.

Killarna är i garaget men drettrött som jag är så stannade jag här.

Lika bra att de får leka av sig ensamma!

Så sitter och gosar med hunden nersjunken i soffan och slöglor på tvn.

Lugnt och skönt.

Skrittade Ginger idag i en halvtimma ungefär.

Hon var pigg och framåt som vanligt, gammeltanten.

Och inte ett dugg stirrig av vinden som blåste rätt bra mellan träden! ;)

Inte ens när täcket hon hade på sig fladdrade iväg!

Inte en reaktion alls så jag hann få tag i det och satte det tillrätta igen.

På torsdag kommer veterinären och ska ta ultraljud på henne.

Så spännande!

Mest för att kolla så allt är bra med fölis.

Så nyfiken på vad det är hon bär runt på den här gången!

Hoppas på att det blir ett sto, men det spelar ingen större roll.

Lika glad för en hingst med, bara den är frisk och glad =)

Red Sky inne ridhuset.

För Fullblod och blåst är ingen vidare kombination direkt.

Nerverna sitter utanpå hästen och hon hoppar och studsar för allt!

Så lugnare att hålla sig inomhus.

Tränade Dressyr. Mest öppna och sluta i trav samt lite skänkelvikningar.

Känns verkligen som att hon blir mer och mer mjuk och smidig efter sånna övningar.  =)

Och lyssnar bättre.

Satte tyglarna i översta ringen på bettet nu och hon gick strålande!  ( Har ju pessoabett på henne )

Jättefin och mjuk i munnen och behövde nästan bara tänka tygeltagen innan hon lydde.

Min duktiga flicka!

Struntade helt i att galoppera henne idag, bra idé!

Hon tappar allt i galoppen nämligen och vill bara rusa iväg så...

Till och med Natha blev imponerad och undrade om jag gett henne lugnande innan passet ^^

Efter det så skrittade jag av henne länge på långa tyglar och hade en väldigt nöjd häst under mig!

Härlig känsla.

Gladast var hon nog av att slippa komma ut i hagen igen efteråt.

Risse fick vila idag och red istället Antonia och Natha och Rille hängde med på en skogsrunda.

Rille hade en sådan dag att ALLTING är farligt.

Även saker han har sett 10.000 gånger innan.

Antonia bara frustade åt honom och skakade på sitt huvud.

Jag sade inget till Natha, skulle ändå bara fått helvetesturen med Sky för ett tag sen i halsen så...

När vi kom tillbaka var vi ganska stelfrösna hela bunten.

Så blev lite fika i sadelkammaren och lite allmänt skitsnack tjejer emellan...

Nu ikväll lagade vi lite mat här hos Jim och bara hade det trevligt.

Köttfärslimpa fick det bli...

Tur att Natha är en bättre kock än jag ^^

Åh, hoppas verkligen att det går bättre att sova inatt.

Så sliten man är just nu, tre fyra timmar per natt är inget roligt alls.

Sen hålla igång hela dagarna...

Men glad att Jim är hemma i alla fall!

Saknar honom varje minut han inte är här!

Låter som en stalker eller nått haha!

Eller som en som inte låter karln gå utanför dörren utan ens vetskap...

Så är inte fallet.

Vi kan vara utan varandra utan problem.

Han kan vara med de andra och festa och jag är på mitt håll och vi har båda kanonkul.

När vi väl är tillsammans behöver vi inte låtsas som att vi är fastkedjade i varandra heller utan kan lugnt stå och snacka eller dansa med andra.

Hatar folk som lider av sånna kontrollbehov, att de alltid ska veta allting och exakt vad den andra gör.

Ännu värre är det när de ringer en gång i kvarten och undrar vad den andra gör!

Eller vilka personen umgås med och varför!

Förstår inte såna människor som har det så.

Var är tilliten?

Visst, personligen har jag jättesvårt att lita på folk.

Förr eller senare så sviker de en till slut... I alla fall min erfarenhet :( 

Men jobbar på det!

Fast jag märker att omgivningen har svårt att förstå hur jag vågar släppa Jim så.

Han är verkligen inte Guds bästa barn och jag vet ju hur charmig och go han är men jag litar på honom.

Det han gjorde innan vi blev tillsammans struntar jag blankt i.

Han gör detsamma.

Vårat förhållande bygger på att vi lever i nuet och inte i framtiden eller det förflutna.

Tror att det är en bra grej!

Lixom, självfallet ska han ha sina intressen och vänner ifred även om vi delar dem.

Men dem timmarna jag tillbringar med hästarna vill inte han vara med på, så varför ska jag svansa efter honom när han vill hålla på med bilarna eller ta en öl med grabbarna?!

Så tänker jag!

Att egentid är väldigt viktigt!

=)

Nähe, återkommer imorgon för nu ska jag och Samantha kolla film!

Ha de gött nu!

 

Ja, denna underbara tid då man egentligen bara ville ha en stor häst och tävla med.

Att man inte visste hur mycket man saknar den här tiden med alla lekar, picknickar och envisa ponnier.

Denna tiden spenderades ju givetvis med min partner in crime : Lynn!

Vi hade både sorg och glädje under våra ponnyår, mest glädje!

Ett stort kämpande för att nå sina mål tillsammans med en underbar ponny.

När vi just flyttat tillbaka till Sverige hamnade vi en liten förort till Stockholm.

Inte någon av de sunkiga nu utan Danderyd.

En solig vårdag tar mamma med sig mej ut till lekplatsen, det var väl stora mutor med kakor anar jag då jag mest spenderade dagarna med att gråta efter pappa och Amerika.

Så hon stoppar ner mig i sandlådan och där sitter en brunhårig och fräknig flicka som heter Lynn.

Våra mammor fikar och vi leker.

Så träffades vi.

Ganska snart hamnade vi på samma dagis och Gud nåde de andra barnen om de lekte med våra hästar!

Lynns morfar bodde dock på en liten gård på landet dit vi brukade åka ibland.

En dag stod där en ponny i hagen!

Två femåriga flickors förvåning och glädje var obeskrivlig.

Jag som redan, enligt mig själv var världsbäst på hästar trotsar taggtrådsstaketet och in till den svartvita lilla skäcken som fridfullt betar av gräset.

Detta är trots allt första gången Lynn ser en häst i verkligheten och första gången jag ser en häst som jag når upp att sadla och klappa!

Pappas Quarters är ju modell större.

Så vi överröser ponnyn med gräs och gullande.

Trots att han bits och tjurar som fasen.

Lynns morfar ( som vi inte förstod ett ord av vad han sa då hans gotländska dialekt var rena grekiskan ) ger oss tillåtelse att hålla på med ponnyn och berättar att den heter Krysset.

Krysset var då en arg 15-årig korsning mellan Shetlandsponny och Russ.

En svartskäck och en liten B-ponny ungefär 110 cm hög.

På Krysset så får vi rida, köra, rykta och allt som hör hästen till.

Lynns morfar ställer honom på ett stall närmare stan med så att vi kan ta oss till honom lättare.

I samma stall har min mamma sin häst Ricci.

Hästintresset växer framför allt för Lynn och vi blir båda mästare på barbacka ridning / rodeo då vi nu på senare insett att Krysset inte ens var inriden...

I två år kämpar vi med denna envisa ponny samtidigt som våra mammor insett att det är en väldigt bra idé att låta sina barn gå på ridskolan och få lära sig att inte alla hästar är som Krysset.

Men vi växer snart ur honom och när Krysset numera kan gå under våra ben så kommer våra föräldrar överens om att vi ska få varsin större ponny.

Vi älskar ju "vår" ponny och protesterna är stora.

Men å andra sidan skulle det ju vara kul att slippa dela och Krysset finns ju kvar!

Den sommaren när vi fyllde 7 år och både jag och Lynn växer på längden så att det knakar så börjar letandet.

Vet inte hur många ponnier vi tittade på men ingen var DEN ponnyn.

Till slut hittar Lynn sin ponny. En smäcker och välriden C-ponny valack med alla möjliga raser i sig.

Salvador var en riktig drömponny, läromästare som har tävlat och gjort allt.

Ingenting skrämde denna 19-åriga ponny.

Dock så tyckte vi att hans namn kunde varit bättre ock kommer nu med den elemtära idén om han ser ut som en Smurf!

Lite gulligt sådär och Lynn hade alla saker till honom i blått.

Så under någon månads tid lär Lynn och Smurf känna varandra ordentligt och jag försöker hänga med på Krysset som nu inte kastar av en varje dag.

Sen en dag i Juli så ringer min pappa.

Han säger att han har hittat den perfekta ponnyn på en resa i England.

Välriden, stor C-ponny av rasen New Forest.

Mamma skriker att han inte är klok som tror att hon har råd och tid att åka till England för en häst men min far vet precis hur man lugnar henne och säger stillsamt att både han och hästen är på väg med båten.

Visserligen inte samma båt då det är karantän och sånt som ni förstår.

 

Några dagar senare kommer pappa och hälsar på.

Han säger att nu ska vi åka till stallet för han vill jättegärna se den här omtalade Krysset.

Vi kommer dit och i den tomma boxen står en söt mörkbrun liten dam med en stor röd rosett om halsen.

Kärlek vid första ögonkastet för mig och Rosie kan jag säga.

Äntligen hade jag en större ponny än Lynn och en häst som jag kunde hoppa och galoppera med utan större skador.

Rosie är dock ingen lätt läromästare.

Gör du fel så får du veta det dirket, antingen genom ett tjuvnyp i tårna, en avkastning eller genom att hon bara lägger sig ner och vägrar resa på sig på en timme.

Men man lärde sig att vara nogrann och tydlig i sina hjälper och vi utvecklades snabbt.

Jag och Lynn börjar att tävla en del på ridskolan och hemma är dagarna fyllda av uteritter, träningstävlingar och allmänt skoj som vi kunde göra med våra hästar.

Gymkhana-lekar, rida ner och bada med dem och bara njuta!

Träningar på ridskolan och lite små tävlingar med blandat resultat.

Självklart tar vi hand om Krysset oxå men han slipper bära runt på oss numera.

Men under vintern så ser vi att något håller på att hända med Krysset.

Han är fortfarande lika arg, men han blir magrare och dystrare för varje dag.

Veterinärerna hittar inget fel på honom alls tills en mörk kväll i Januari.

Stallägaren ringer och har panik.

Krysset ligger i sin box och stönar av smärta invändigt.

Vi kommer dit och kallar på jourhavande veterinär.

Väntetiden är lång och att se Krysset ha så ont är olidligt.

Ändå försöker jag leda runt honom inne i boxen så att han inte ska lägga sig ner och rulla runt igen.

Tydliga tecken på kolik visar han upp och de vuxna granskar noggrannt om han ätit något dåligt.

Veterinären kommer och ger diagnosen tarmvridning och kolik och säger att han genast måste till ett djursjukhus.

Mamma och Lynns mamma Anette hjälps åt att få ut hästen i den kalla vintern.

De ser sig om och finner snart att det inte finns någon transport på gården.

Min mor är snabb och konstaterar att Anettes minibuss går lika bra och börjar riva ut sätena i den.

Hon sätter sig sedan och kör in Krysset till djursjukhuset medan Anette tröstar mig och Lynn.

Vi får lite fika av stallägaren och sitter och myser med hästtäckena om oss på stallgolvet medan vi hör de andra hästarna tugga på sitt hö.

Alla är vi lika oroliga och bara väntar på att telefonen ska ringa inne i sadelkammaren.

Timmarna går och vi hör ingenting.

Sen framåt morgonen kommer beskedet.

Kryssets liv gick inte att rädda.

Vi slapp gå till skolan den veckan.

Både jag och Lynn grät och grät.

Vi undrade om det var vårat fel, för att vi slutat rida på honom eller för att vi fick Smurf och Rosie.

Givetvis var det inte så utan att det kan hända vilken häst som helst.

Det var hårt men vi fick förklarat för oss att hästarna kommer till Trapalanda där de får leka, busa och äta hur mycket mat de vill.

Men att förlora våran första ponny så snabbt var hårt.

Dock tröstade vi oss med Rosie och Smurf.

Men aldrig glömmer vi våran Krysset - första ponnyn!   

Ett tag efter detta så får min mamma jobb i Värmland och flytten är ett faktum.

Jag var nu 8 år och hade lite svårt med att mamma träffat en ny man, Peter.

Men han var ju snäll så det fick ju gå.

De köper ett hus och i närheten bor Marika.

En kvinna som älskar Nordsvenskar överallt annat och gärna överlåter sina tomma boxar till Rosie och Ricci.

Byter skola, ridskola, umgänge, miljö... Ja allt men saknar Lynn och Smurf något hemskt.

Tävlar med Rosie en hel del, och det går bra!

Vi vinner våran klass i KM på våren och nu känns inte SM så jättelångt borta.

Ett halvår senare ringer Lynn och säger att hon och hennes familj kommer efter.

Ingen av dem trivdes sen vi flyttade.

Glädjen är total!

Smurf får komma till Marikas stall och vi är nu två överlyckliga tjejer.

Det är ungefär nu jag bestämmer mig för att satsa 110 % på ridningen.

Tillsammans med Rosie avancerar vi mer och mer på hoppbanorna och det går bra.

Vi testar på dressyr och terräng med med ganska goda resultat.

Lynn har inte samma tävlingsintresse som jag, utan tycker bara det är kul för att se hur hon och Smurf utvecklas.

Så under kommande år så växer man mer och mer och blir duktigare för varje dag.

Mitt mål var att kvala in till SM på C-ponny.

Så vardagen är fylld av träningar, tävlingar och Rosie.

Vi vann aldrig men kom ofta 2:a, 3:a eller 4:a.

Det var kanske det där lilla extra som vi saknade?

Sen ska man ju hänga med vännerna och skolan i den här åldern med.

När jag var 14 år så når vi faktiskt kvalet.

På sista tävlingen så står jag nervös efter våran felfria runda och väntar på prispallen.

Ska det bli ännu en rosett att hänga på väggen?

Kommer vi att tävla SM?

Vi går vidare och med det blir det hårdträning nu.

Jag pressar mig själv och Rosie till max, vi ska klara det.

Tränar och kämpar så mycket att det inte finns tid till något annat än Rosie och mig!

Dagen innan den stora finalen, Dagen D så kommer Lynn fram till mig medan jag putsar mitt träns.

Hon säger att hon är jätteglad för att jag och Rosie har avancerat så mycket som vi har MEN att jag glömt bort varför jag älskar hästarna och ridningen så mycket. Hon säger att det är bra att man når sina mål... Men vad händer sen?

Jag tycker ju att hon är dum i huvudet!

Vi ska tävla i SM!!!!

Svenska Mästerskapen!

Nästa morgon bär det av, Amanda har nu kommit till världen och är en skrikande skitunge på 5 år som babblar om att hon oxå vill ha häst! Vilket man hör oavkortat i bilen på väg till tävlingen.

Jag är i sjunde himlen när Rosie bär mig över hindren och vi får felfritt rakt igenom.

Men tiden är inte den bästa.

Besivkelsen är stor då jag inser att vi inte kommer på prispallen den här gången.

Men jag har tillräckligt med förnuft att inse att det inte är mitt eller Rosies fel utan att vi mötte bättre motstånd än väntat.

Väl tillbaka hemma i stallet så pysslar jag om min tävlinghäst extra noga för att hon har varit med mig att förverkliga mina drömmar.

Klappar om henne och säger: " Nästa år tar vi dem!"

Då får jag en blick av denna kloka dam som säger att:

" Nej, nu är det bra!

Vi nådde det stora målet! Gläd dig åt det!"

Då börjar jag att tänka.

Vill jag tävla för att bli bäst?

Jag vet innerst inne för att jag ska nå toppen så kommer det inte bli med Rosie.

Men vill jag bli bäst?

Nej, jag vill njuta av min häst och mitt liv... Jag vill inte ha någon annan häst!

Har jag verkligen njutit av att träna för olika instruktörer 4 gånger i veckan?

Nej, det har varit asjobbigt faktiskt!

Har jag någon gång tänkt på hur härligt det vore med en tvåtimmars uteritt och bara slappna av under senaste året?

Nej, inte det heller.

Jag har bara fokuserat på en sak som jag inte ens vill innerst inne!

Efter den här tankställaren så varvade både jag och Rosie ner på takten.

Jag insåg även att om jag växer ännu en halv decimeter till så är Rosie för liten för mig.

Trots att mina tränare tyckte att jag var heltknäpp som bara lade av efter att det gått så bra så kände jag att varken jag eller Rosie ville det här.

Jag skulle bara vara glad att min underbara ponny ställt upp på det hela under så lång tid.

Den tiden njöt vi tillsammans med Lynn och Smurf.

Tre månader senare ställde jag upp i en hopptävling igen, denna gången utan pressen att vinna.

Bara för att ha kul!

Jag har inte ens brytt mig om att putsa sadel och träns dagen innan eller fläta manen på Rosie.

Vad händer?

Naturligtvis vinner vi våran första tävling på flera år!

Och det kändes så bra!

Större än kvalen och finalen i SM.

Större än allt annat för nu var det bara jag och Rosie som gjorde det för skojs skull.

Vi var bägge två överlyckliga när vi red ärevarvet.

Rosie slår bakut för första gången i sitt liv och jag bara skrattar medan jag flyger all världens väg ner i leran.

Dock kommer min ponny fram till mig och "ber om ursäkt" men jag reser mig upp och lägger armen om henne och pussar henne till publikens applåder.

Ponnytiden var väldigt speciell.

Allt tack vare Rosie som fortfarande finns kvar här hos oss nu över 30 år gammal.  =)

Efter att jag växt ur henne ordentligt så fick Amanda ta över henne.

Så var utan häst ett tag och beslöt att nu har jag tillfället att åka till USA och hälsa på.

Lagom tills jag fyllde 16 så får jag en stor häst med mig hem...

Dessvärre finns inte Smurf kvar,  livet har ju sin gång.

Han gick bort för 5 år sedan på grund av ålder och sjukdom men ligger begraven i sin favorithage hos Marika.

Lynn har ju Sunny nu och jag har mina, men tror att vi båda minns ponnytiden med både glädje och sorg.

Så ta vara på den tiden och passa på att njuta!

 

Hmm... finns så många bra ju!

Diggar fortfarande Svarta Hingsten filmerna en hel del faktiskt. Inte Black Beauty nu utan de andra... när hingsten och Alec hamnar på en öde ö och i tvåan åker de till öknen.

Annars en storfavorit är Sin City =) Älskar hur den är gjord!

Yeey tre timmars sömn inatt!

Somnade vid tretiden inatt och sen upp vid sex för att ge hästarna frukost.

Så nu har man gjort stallsysslorna klart och sitter vid mammas köksbord med ett glas juice och funderar på vad man ska göra.

Ute är det svinkallt och blåser :( 

Men ingen snö här än så länge!

Yeey!

När kommer värmen tro?

Ser väldigt dystert ut, speciellet när man får sätta på Fullbloden dubbla täcken och tvinga ut dem i hagen.

Varken T.D eller Sky tycker speciellt mycket om mig i dag...

Deras miner säger allt!

Om blickar kunde döda...

Men de har bägge två vindskydd i sina hagar att gå in i om blåsten blir för kall.

 

Min kära mor föreslog att jag skulle ta sömntabletter då jag berättade att jag har sjukt svårt att sova just nu.

Nej, tack!

Hatar droger och knark så det vill jag inte stoppa i mig alls!

Då tar jag hellre Dannys förslag och dricker mig redlös tills man däckar, inte för att det heller skulle hjälpa då man inte sover ut med alkoholen i kroppen.

Men hoppas på att det går över snart.

 

Blir ju ensam hemma från och med ikväll då resten av familjen åker till värmen i Thailand.

Ha så jävla varmt och fuktigt och bara lämna mig i kylan!!!

Äta hotellfrukost och bada...

Fria drinkar i baren...

Fast å andra sidan så är jag hellre hemma så det gör inget, vet ju att jag får åka med om jag velat ;)

 

Senare i veckan kommer Lynn hit.

Imorgon typ...

När vi flyttade från USA så hamnade vi först utanför Stockholm, och där träffades vi då våra mammor hamnade på samma lekplats och stoppade ner oss i samma sandlåda medan de fikade.

Sen flyttade de efter till Värmland och där bor Lynn kvar.

Hon är väl den enda tjejkompisen jag lyckats behålla genom åren. :)

Så vi har varit med om hel del under ponnytiden och skoltiden.

 

Snackade med henne häromdagen och tror att hon nämde säkert 119 gånger på 15 minuter hur tråkigt det var hos henne då hon är arbetslös och inte har så mycket att göra på dagarna.

Samt att hennes vänner där är så tråkiga och de bakar minsann inga kanelbullar åt henne!

Så jag sa åt henne att komma hit istället!

Bara att packa väskan och koppla på transporten och ta med sig hästen.

Boxplats finns ju så...

 

Hästintresset är väl det som jag och Lynn har gemensamt.

Haha vilka minnen jag fick lust att skriva om nu!

Ponnytiden!

Aja fixar ett eget inlägg om det efter detta...

  

Kommer nog när som helst ett sms från ett gäng hungriga killar om jag känner dem rätt.

Det är typ det vi gör på vardagarna, äter!

Men va tusan, man måste ju äta.

Sen spelar det ingen roll om det blir hemma eller ute för min del.

Alltid kul att träffa dem och snacka lite oseriöst över en bit mat.

Så tar och rider i eftermiddag, då har hästarna varit ute en stund i alla fall och kan efter ridningen få värma sig i stallet.

Planering är inte min starka sida direkt haha...

Man får ta dagarna som de kommer.

Jaha där kom smset!

Från Danny haha...

Idioten!

" Vi tre mycket vältaliga och förnäma gentleman önskar innerligt att Ni kan lysa upp våran elementära måltid med Edert skimrande vackra sällskap, om Ni så behagar så finns vi för att dinera mellan klockan 12.00 och 13.00 idag. Det ryktas även om att Eder kavaljer kommer att återvända från sitt arbete i lagom tid till detta event."

Haha!

Jag fattar inte vart han får allt ifrån egentligen?

Ja detta var la dagens uppdatering, inte så spännande hittills men vi får väl se hur dagen slutar.

Kanske ska höra med Jim om han kommer hem idag?

Får nog ta och ringa Danny då den mannen har bättre koll på min karl än vad han själv har ^^

Ha en kall men go tisdag nu =)

Puss

Kan som vanligt inte sova... Börjar bli sjukt irriterad på det här nu!

Funderar allvarligt på att ta en kofot och slå mig själv i skallen med så man däckar...

Näe då, kanske inte så ybersmart idé.

 

Så nu kollar man på hästgrejjer..

Har ju allt jag behöver och lite till men ändå!

Hittade ett träns jag funderar skarpt på att beställa till Ginger...

 

http://www.hastshopen.se/product.html/hg-trans-thursday-havanna-full?category_id=157

 

Så snyggt!

Jag vill ha! Eller Ginger vill ha! Hon sa det nu från stallet....

Tänk er det på en fux!

Det enda problemet är ju bara att jag avgudar mina flätade lädertyglar...

Men kanske ska pröva med gummivävning?

Sen har jag nog träns så jag klarar mig och kan försörja hela Smålands hästar med träns...

Men ändå!

 

Bara man slipper de här hemska idiotiska vävbandstyglarna med läderstopp, ni vet dessa billiga tyglarna som 99 % av alla ridskolehästar/ponnier har.

Vet inte hur många gånger jag skärt upp händerna på dessa idiottyglar!

Nej, usch, finns inte en häst i vårat stall som har såna på tränset...

 

Det värsta är när man hittar ett assnyggt, billigt träns och man bara vill ha det och sen har det sånna här hemska tyglar, då måste du söka igenom land och rike runt för att hitta ett par matchande tyglar med...

Uschaeen säger jag bara!

 

Men visst, de är lättskötta!

Blir inte styva som pinnar efter lite regn och kräver inte så mycket putsning som läder gör.

Finns säkert dem som gillar såna tyglar med och inget fel med det.

Man kan ju ha handskar på sig även på sommarn...

 

Haha vilket nattanöje va? Irritera sig på tyglar....

Fast nu kommer jag ju fundera på hur snyggt det tränset jag länkade till skulle vara på min häst!

 

Suck!

 

God Natt på er iaf...

 

Shit, detta blir svårare och svårare.

Min värsta mardröm, eller alla hästägares mardröm är ju naturligtvis att nånting hemskt händer ens älskling/älsklingar.

Har varit med om det en gång innan, och aldrig igen!

Om något skulle hända mina hästar eller vänner så vet jag inte vad jag skulle göra.