Det kanske är dax nu?

Att göra det offentligt, öppet och se till att det alltid finns kvar.

Har funderat sen dagen det hände på att offentliggöra min väns sista ord till mig innan han körde ihjäl sig.

Utåt sett anade ingen, inte ens vi, hans närmaste vänner.

Vi förstod att någonting var fel, men att det kunde vara så hemskt fel ?

Nej, omöjligt.

Att vi hade förlorat dig förr eller senare är ett faktum som inte går att komma ifrån.

Men att du inte kom till oss, och berättade.

Så  vi hade kunnat vara mer stöttande och visat vad du betyder för oss.

Du lämnade brev till oss. Ett var. Personligt och skrivet av dig.  Ett brev vars förklaring både finns där och inte...

Vi kommer alltid att sakna dig och ingenting är som förr utan dig.   

" Caitlin, min käraste och älskade vän.

Detta är mina ord till dig, bär dem med dig för alltid.

Jag är så ledsen att jag inte haft styrkan att kunna berätta det här för dig.

Tyvärr kan jag inte heller stötta dig när du läser det här men jag vet att Jim finns hos dig tillsammans med de andra.  Ni är starka tillsammans och underbara vänner.

Du kommer inte att kunna se, röra eller höra mig mera.

Men jag kommer Alltid att finnas vid din sida.

Oavsett om du tror det eller inte.

Du frågade mig vad som var fel massa gånger.

Jag hatar mig själv för att jag ljög för dig alla gångerna.  Förlåt!

Men jag orkade inte se dina tårar mer.

Jag ville att du skulle förbli den glada och den goa tjejen jag känner.

Sorgen över att lämna dig är stor. Saknaden är större. Skammen är störst.

Jag älskar dig innerligt min fina vän.

Förr eller senare så kommer det att bli tvunget.

Jag hoppas att mitt val kommer att underlätta dina minnen

Men gör mig en stor tjänst, hjärtat!

Förlåt mig, för min svaghet och mitt ego.

Jag vet att jag lämnar er, men ni har varandra.

Det är en lättnad.

Ni kommer klara er fint utan mig.

Frågan "Varför?" kommer att ställas.

Svaret är att jag klarar inte av min smärta som är med mig alla timmar på dygnet.

Beskedet att det inte finns någon bot och ett max antal månder kvar var som den största smäll jag fått.

Vetskapen om att varje dag så dör en bit inom mig, sakta sakta. Till slut skulle maskiner hålla mig i liv till ingen nytta. Jag skulle tyna bort långsamt och smärtsamt.

Framför ögonen på er, att se er ledsna och nere klarar jag inte.

Det är därför det är bäst såhär.

Ett val jag har funderat på sen första stund och gått igenom om och om igen.

Du är en av dem som gjorde mitt liv värt att leva.

Låt det nu få avslutas som jag vill. Sjukdomen ska inte vinna.

Jag vill säga farväl medan jag minns dig som min vackra glada Caitlin.

Jag vill bara att ni minns mig för den jag var, inget annat.

Lova det!

Du gav mig din vänskap, din kärlek och din tillit.

Jag vill ge dig allt jag har, dessvärre är det inte mycket men du vet var nycklarna till Buicken finns och min kärlek kommer alltid att finnas kvar.

Våra stunder tillsammans är det jag kommer tänka på de sista sekundrarna.

Hur lycklig jag är som har din vänskap.

Vi kommer att ses igen min älskade vän.

Även om det dröjer ett tag, men se inte detta som ett farväl utan som ett "på återseende"

Jag kommer aldrig att glömma dig!

Din Danny. "

Vila i Frid min  älskade vän.

 

Ragge

20 februari 2014 14:34

Vi saknar honom alla!

" Hej Ragnar!
Ja, nu lämnar jag in ett tag men får se till att hålla igång de gamla däruppe tills ni dyker upp.
Är ledsen över att mitt val kommer plötsligt men jag orkar inte leva med Sjukdomen som kommer att ta mitt liv inom några få månader.
Men jag vet att här finns ni kvar för varandra. Inget kommer att splittra detta gäng!!!

Även om vi bråkat emellanåt så ska du veta att vänskapen med dig aldrig har varit trist och grå utan alltid har det hänt något.
Alla kvällar som vi haft kul ihop!
Dig har man alltid kunnat räkna med och lita på, få förunnat.

Jag lämnar er alla varsitt brev, hur ni gör med dem är upp till er. Jag kommer ha annat att tänka på ett tag ju.
Minns mig som den jag var, därav mitt val att göra såhär.

Fortsätt med att åka V8 och dunka musik, ta några pilsner för mig och ha det bäst!
// Danny-Boy "

 

Ragge

20 februari 2014 14:43

Så lite så...
Starkt av dig att dela med dig av ditt!
Mer Danny-stuk i mitt..

Aja som sagt aldrig kommer vi glömma den pajken!

kramar

Caitlin

21 februari 2014 12:08

Jo precis... nä klart vi inte gör det

 

Becca

20 februari 2014 20:29

Vad ska jag säga?
Jo att jag fullkomligt bröt ihop, ramlade ner på golvet och kröp i hopbi fosterställning. Den känns tryggast på något sätt?
Danny... usch vilken fantastisk människa du var. aldrig ska vi glömma dig!
det gjorde säkert ont... Cancern smärtade nog och...
Heregud Danny?! Vad vet du om att cancern skulle ta dig?!?
Det värsta ABSOLUT värsta är nog att du kunde ha överlevt, du kunde ha levt i dag... Kanske, kanske inte... men...
Du hade nog inte tänkt ens att så många skulle bty sig, att en jänta i norrland skulle vara beredd att flyga ner till småland bara för att ge dig en sista kram...
tårarna bränner i ögonen och jag ska låta dem rinna nu...

Caitlin

21 februari 2014 12:31

vad fint du skriver gumman. Jag är så ledsen att höra att du mår dåligt av detta :( inte alls min mening. Förlåt mig.
Tyvärr så visste Danny att den här gången var den sista. Han hade överlevt cancer innan 2 ggr, enligt Jim. Nu hade läkarna gett honom max 4 månader kvar då sjukdomen spred sig överallt. De kunde inte få bort den helt.

Men Danny skulle blivit jätteglad av dina ord! Krampådig

 

Becca

21 februari 2014 13:51

Vad ska man säga?
"att det var bäst så här?" NEJ då låter man ju så jävla hemsk!
Svårt att tänka sig att han är borta... Många gånger man läst om nån kväll ni vart ute och man tänkt "Men dann....Är inte längre med i spelet längre.." Fast jag kan ändå se honom i baksätet med en öl och ett brett leende. Han finns där med er, jag känner det i fingertopparna och hjärtat.
Han har lärt mig att jag inte kan sitta inne och inte heller slösa upp för mycket på ridningen. Ibland kanske man ska priotera sina vänner... Medans livet är som det ska..
Becca

http://www.beccasblogg-.bloggplatsen.se

Caitlin

23 februari 2014 17:23

a du, det känns så ibland att han är med.. men saker är inte detsamma utan honom. Inget sätt är rätt eller fel tyvärr. Han valde att gå vidare på ett snabbt sätt istället för att försvinna sakta och smärtsamt. Det hade jag oxå gjort, medan man fortfarande är i sina sinnens fulla bruk.

Precis Becca, man får leva livet medans man kan. ;) kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Stort tack till Amanda som sköter allt där hemma! Och givetvis till er andra oxå som hjälper henne. Ni är guld värda. Försöker lära mig hur en Ipad fungerar... Faktiskt! Jag hittade ju hit i alla fall :) Här väntar en vecka i Kentucky, omgive...

Evigheter sen man skrev nåt här, fick nåt infall ikväll bara. Får väl skylla ifrån mig att det har varit extremt mycket på sista tiden helt enkelt. Utan Lynn, Amanda och Nina hade det aldrig gått! Ni är världens bästa! Och nu, tack för att ni är ...

Blev långfika på stan idag, med Sanna, Lynn och Natha. Jag och Lynn är visst mobbade då vi inte är på smällen nån av oss. Men men vi saknar ursäkt till att vräka i oss bakelser och annat gott! Fast det var ganska trevligt ändå! Men anledningen ti...

Blev långfika på stan idag, med Sanna, Lynn och Natha. Jag och Lynn är visst mobbade då vi inte är på smällen nån av oss. Men men vi saknar ursäkt till att vräka i oss bakelser och annat gott! Fast det var ganska trevligt ändå! Men anledningen ti...

Syster tryckte upp datorn i knäet på mig med en mordisk blick och orden " BLOGGA!" .. Okeeej..   Hm, tack Lynn... för att du la upp bilden på Risse... Jag visste inte ens att den fanns... Vet inte om jag kan skryta med att min s.k hopphäst kan pi...