Jag har tänkt på att nu måste det komma mer blogginlägg!

Men har jag tagit mig tiden?

Nej!

Fy på mig!

* Går och lägger mig i korgen och skäms* ^^

Men kul att se att jag redan har en jättego tjej som kommenterar och följer min blogg =)

Så vad har hänt sen sist?

Massor! Eller nja... men lite...

Kan ju börja med min älskade Ginger.

Hennes bakben ville inte bli bra alls den här gången.

Så förra veckan i tisdags lastade jag henne och körde ner till djursjukhusets hästmottagning i Hbg.

De undersökte henne och hoppade undan för hennes bett.

Min " ängel " gillar inte främmande folk som klämmer och känner där hon har ont.

Så efter några rejäla undersökningar rekommenderar de boxvila och en dos medicinering till henne.

De gav henne lite bedövning så att hon skulle klara resan hem men de tyckte att det var bra att jag kommit.

Fick stränga order om att inte överanstränga henne alls.

Ja, en häst som går från näst intill tävlingskondition till boxvila tappar en hel del.

Så jag och Amanda satte upp en liten rasthage till henne, lite större än en fölbox, så att hon i alla fall får komma ut lite grann.

Är inget stort fan av boxvila, så nu har man varit orolig att man gjorde fel då jag inte såg några större förbättringar på ett par dagar.

Men igår när jag ledde ut henne så haltade hon ingenting =) Så härligt.

Men hon får bo kvar i sin lilla sjukhage några dagar till.

Sky däremot är frisk som en nötkärna så vi har börjat lägga upp lite mer ansträngande och längre träningspass. Känns som att vi utvecklas för varje dag. Funderar på att ta upp träningen på mer allvar och kanske även rida några pass för en tränare med henne.

Och Risse är lika go som alltid så har inget speciellt att berätta om min duktiga kille som nu går sina skänkelvikningar helt perfekt =)

"Anna" var och hälsade på Silver i helgen och tog med sig sina flickor.  Hon verkade väldigt glad att han fått ett så "fint och kärleksfullt hem" som hon sade. Och nog trivs han alltid. Man ser hur han blir gladare och piggare för varje dag. Börjar inse varför han inte passade på ridskolan då det är ganska bra krut i honom.

För Amanda är kärleken större än någonsin med Felizia. Och vi har redan kommit så långt att hon börjat sitta på henne. Den lilla fuxen blev lite förvånad och ställd första gången men nu går det jättebra. Måste bara intala min syster att det är bättre att tömköra hästen ett tag först innan så att hon lär sig kommandon och tygeltagen bättre...

Med Sirocco går det framåt.

Förutom att jag spenderat förmiddagen med att jaga honom runt stallplanen då han smet ur sin hage... Så dagens motion är fixad!

Ïkväll ska jag över till Danny, han ville hitta på nått.

Så blir la att fixa lite mat och sånt och kolla film.

Typ våran ständiga syssla.

Men alltid kul att tjöta lite skit och umgås med den token.

Jim jobbar och har varit iväg sen i söndagskväll. Han visste inte riktigt när han skulle komma hem igen. Så man saknar honom rejält men men...

Vi tog en riktig myshelg han och jag med bio och mat på restaurang. Blev helchockad när han ringde och föreslog det då det verkligen inte är hans grej. Hade mer väntat mig nån fyllefest med resten av gänget.

Men Jim sa att " Vi behöver ju umgås utan dem ibland " och det kan jag hålla med om. Så känns så bra att han kan göra såna saker bara för min skull. Och han var vaken och kunde sitta stilla under hela filmen! Inte dåligt av världens mest rastlösa person =)

Nej nu ska jag ut till hästarna igen och rida lite... Får se om man vågar rida ut då det är is under snön som kommer...

Fy fan, jag som trodde det skulle bli vår nu! Tji fick jag...

Attans med!

Det innebär att bilarna får stå kvar i garaget ett tag till!

Ha de gött nu!

Hm jaa...

Tycker att 50-tals klänningar är helt underbart snygga.

Den här stilen med lite Rockabilly stuket.

Men jag skulle aldrig sätta på mig en klänning ens.

Så kör mest jeans, svart linne, nån skjorta över...

På sommarn kan det bli kjol eller leggings.

White Trash typ.

Är mycket för armband, ringar och öronhängen med. Alltid i svart eller silver.

Annars så äre ju ridkläderna eller mysbyxorna som är nummer 1!

 Har ju två stora passioner i livet.

Den ena är ju mina älskade hästar.

Vet inte hur gammal jag var när jag började rida, men jag minns att jag var 5 år när jag fick för mig att idag ska jag lära mig att galoppera.

Och fort ska det gå!

Sagt och gjort.

Jag fick på Yankee ett träns, sadeln var för tung och hästen för hög såklart så det var ganska omöjligt. Det är typ nu jag skulle ha tänkt lite längre än näsan räcker och kanske gjort denna upplevelsen på min välridna ponny istället för på en stor 4-årig Quarterhorse.

Men inte jag inte.

Med hjälp av diverse klätterkunskaper och viss hjälp av Ryan kommer jag upp på hästen och får in honom i en korall.

Nu ska här galopperas!

Yankee som då var mer eller mindre unghäst sätter fart i trav och efter tre steg faller jag i backen.

Slår mig gul och blå och skriker av ilska för att jag trillade av.

Ja, ja upp igen!

Samma sak händer. Dock håller jag mig kvar i sju steg tror jag.

Lycklig över att i alla två av dessa sju steg var galopp så försöker jag igen.

Men en nästintill olidlig smärta i foten har jag....

Nu med ett stenhårt mantag och helt lösa tyglar istället för att kunna styra hästen.

Den här gången lyckas jag!

Jag satt kvar!

Tills pappa kom och helt vit i ansiktet förklarar att det där inte var någon bra idé varpå han kör mig till sjukhuset och de konstaterar rätt snabbt att min vänster fot är bruten.

Hm ja, inte den smartaste idén men efter detta ( och att foten läkt) så fick jag lära mig på riktigt hur man ska galoppera.

Så hästarna har alltid funnits i mitt liv och aldrig att jag vill sluta med dessa underbara djur.

Bilintresset kom lite senare. Visst såg jag skillnad på en dyr och billig bil. Men inte mer..

Men när man började skolan och kom till Sverige så växte det mer och mer. Speciellt de vackra amerikanska bilarna som bara glänser och låter som ljuv musik i motorerna =)

Sen tycker jag det är så kul att hålla på i garaget och göra lite själv.

Även om jag inte är duktig på det alls.

Men känslan av köra en bil gjord för över 50 år sen är bara ren njutning!

Sen är det mycket runt omkring.

Musiken.

Gemenskapen.

Kulturen.

Värderingarna.

Haha ja, min skolgång kan nämnas med ett ord:

KATASTROFAL!

Var ingen snäll skolflicka inte.

Första klasserna funkade det skitbra, trivdes och allt sånt där.

Sen kom man upp i fyran - femman. Bytte skola ett par gånger med mera. Hamnade alltid utanför.

Ansågs som väldigt bortskämd när det kom fram att mina föräldrar har det gott ställt.

Jag har alltid varit en pojkflicka i sättet så man tydde sig mer till killarna i klassen. Att den söta lilla blonda tjejen skulle ställa till med allt bus ( bränder i papperskorgar, grodor i lärarrum, sprayfärg på lärarens saker etc...) var ganska otänkbart till en början.

Jag var ju alltid den nya tjejen. Självklart blev man ompysslad av tjejerna första dagen. "Åh kolla mitt smink" "Vill du skriva i min kompisbok" "Vilka fina kläder du har..." Ja ni vet. Inte min melodi.

Sedan när man inte brydde sig om mode, smink och den nyaste artisten alla var så kära i, så blev man istället nästintill mobbad av flickorna. Den där konstiga tjejen som gillar raggarbilar och klär sig i trasiga jeans!

Så hängde alltid med pojkarna och vi hade hur kul som helst upp till sjätte klass ungefär. Mycket bus, tre lärare som slutade på grund av att vi var så jobbiga...

Nu skulle man strax börja högstadiet bland alla coolingar och som vanligt blev man utmobbad av de stora sjuorna, de ännu stöddigare åttorna och sen de läskiga niorna!

Men för att undvika detta, så hängde man med de äldre killarna för att tjuvröka på rasterna. Vi delade ju motorintresse och musikintresset!  Det ledde snart till att man blev medbjuden på fest. Där träffade man snart ännu äldre killar och många av dem hade redan bil och körkort.

Så sket mer och mer i matteläxan, svenskaläsning och varje gympapass så hade jag mens eller migrän... Oturligt nog var det alltid på onsdagar!

Snart så var det mycket roligare att antingen hänga med polarna på dagarna eller vara i stallet. Så nionde klass hoppade jag av efter en vecka. Åkte hem till pappa en sväng emellanåt.

Detta ledde ju naturligtvis att man inte fick några slutbetyg och ett par oroliga duster med myndigheter. Så hamnade på IV ( den individuella Linjen ) dit du kommer för att under ett eller flera år läsa upp grundskolans betyg innan du kan söka en riktigare gymnasielinje.

Lärarna där behandlade oss som om vi var ett gäng mindre begåvade elever, eller i alla fall oss svenskar ( dvs 5 st av en klass på 26 pers) och det var hur lätt som helst att slippa undan uppgifterna genom ett fejkat raseriutbrott och lämna lektionen, ringa dåvarande pojkvännen och dra iväg.

Även denna linje hoppade jag av rätt snart.

Sen dess insåg jag att skola är nog ingenting för mig. Så nu sitter man utan utbildning eller betyg.

Utan den möjligheten jag har med hästarna så hade det varit en mycket sämre idé, men nu överlever jag ju på dem.

Ja, det var väl det haha...

                          

Detta blir ett låååååååååååångt inlägg!

Men berättar mer om i början hur vi hade det...

Som jag sagt tidigare så har jag redan träffat den STORA kärleken i mitt liv.

Så hur beskriver man det?

Ja, nu är ju inte Jim någon romantiker eller okomplicerad kille direkt.

Men han kan vara hur kärleksfull som helst och ofta kommer det ganska oväntat. Man är på en fest och har inte sett röken av karln på ett bra tag ( hittar honom i nån motorhuv eller i baren oftast) sen kommer han fram och lägger armarna om en och säger att han tycker om mig.

Kanske inte så romantiskt men jag tycker det är mysigt.

Men i detta inlägg tänkte jag berätta lite mer om i början av vårat förhållande. En händelse som fick i alla fall mig att kanske gå miste om en av den största lyckan i mitt liv.

Jim är då Dannys bästa kompis och när jag började umgås med Danny och gänget så talades det väldigt mycket om en annan kille. Som var iväg och jobbade. De berättade om sina äventyr ( det enda lustigare än det andra ) och det märktes att de saknade honom.

Sen en vårdag förra året så sitter vi och äter på vanliga stället. Ett högt ljud av en V8 hörs och killarna tystnar.

Fram kommer ett risigt nergånget lik som antagligen varit en Plymouth i ett tidigare liv. Bilen är full av mossa, lagad med silvertejp och huven hålls ner med ett stort däck på fälg fasttejpat.

Ur den här bilen kliver en lång, muskulös kille. Klädd i arbetsbyxor och en svart t-shirt. Han röker en cigarett och är en tatuerad James Dean nästan.

Jag ser på Danny och Ragge att de är mållösa. Tills Danny får fram:

" Vad i helvete är det där??" med blicken på bilen.

"Tjaaa normalt fölk kallar´t en Plymouth!" svarade Jim. "Bytte rakt av mot Bonnevillen!"

Efter att killarna diskuterat ett och annat om hur korkad den här snyggingen är och att de senare kommer fram till att han inte bytt till sig ett lik mot en bil i toppskick går det upp för mig att detta är då Jim.

Okej, Danny... Du nämnde inte att din polare var ännu snyggare i verkligheten än på bilderna jag sett!

I vilket fall så under kvällen blir det fest och jag försöker att inte kolla på Jim så mycket. Det var oundvikligt.

Jag tänkte inte på det själv men en stund senare står jag ensam vid bilen och letar efter min tändare när nån sträcker fram en brinnande zippo. Jag tänder ciggen och där står Jim.

Vi börjar snacka, länge! Och Mycket!

Han verkar inte alls galen som de andra sagt utan en kille med intelligens och humor. Nu har jag märkt att det inte går att få min snabbtänkta pojkvän mållös ens. Vi fortsätter kvällen med att bara prata. De andra är som bortblåsta.

Även nästa kväll händer detta. På söndagen tar han mitt telefonnummer av Danny ( fick veta hur det gick till senare) och ringer och frågar om jag vill komma och kolla film eller nått.

Så vi börjar umgås allt mer och mer, även på vardagarna. Jag vet att ju mer jag får vara med den här personen så mer kär blir jag...

Men snart undrar jag om han känner samma sak...

För inte flirtar han med mig eller ger mig ens en blick som säger att vi är mer än vänner.

Och Danny som har sagt åt mig att Jim tar det han vill ha, direkt! Inget tvekande där inte.

Jag vet ju att Jim fortfarande träffade sitt ex, det sa han till mig.

Men att de inte var kära i varandra längre utan bara ville ha kul. Så jag börjar att backa tillbaka.

Jag vill ju inte förlora en bra vän.

Så nu måste jag inse att han inte har samma känslor för mig som jag för honom.

Tills en sommarkväll på en cruising.

På hemvägen i baksätet så är det jag och Jim vakna medan Olle kör. Vi lyssnar på lite musik och tröttheten kommer allt närmare efter en jättekul kväll. Plötsligt lägger Jim sin arm om mig och jag hoppar till.

" Du är ju så vacker!" säger han innan han ger mig en ordentlig kyss.

Vad fan! Tänker jag! Äre för att han är full och inte har hittat nån annan? Eller är det bara för att han är uttråkad?

Jag åker hem och funderar tills jag somnar. Lycklig av kyssen men ändå inte.

Nästa dag ringer jag honom och säger att vi borde snacka om en grej!

Han kommer.

Jag går rakt på sak!

Då berättar han för mig att han inte vågat göra något tidigare men att han tänkt för sig själv att det fick bära eller brista.

Han säger exakt det jag har känt, vill inte förlora en schysst polare eller komma emellan något. Men det jag blev förvånad över var att Jim, som aldrig haft det svårt med tjejer nånsin tvekade. Sedan ber han om ursäkt för kyssen! Säger att han kanske gick lite för långt.

Jag ville bara skrika! Kasta mig i hans armar och bara krama om honom. Nu gjorde jag inte det utan suddar bort smilet på läpparna och berättar att jag känner samma sak.

Det var den söndagen vi bestämde oss för att ge det ett försök. Ett rejält sådant.

Men problemet var hans ex. Det visar sig att den här tjejen har fortsatta känslor för honom. Och hon gör allt för att komma emellan oss två. Sprider falska rykten, smutskastar Jim inför mig och vice versa.

Ett rent helvete var det faktiskt.

Nu var jag och den här tjejen vänner. Så kallar henne X.

Jag visste inte att Jim var hennes ex överhuvudtaget. Tills X berättar för mig att de var ihop igen! Samtidigt som han är med mig!

Så arg som ett bi så ringer jag till Jim och skäller ut honom efter noter!

Såklart förstår han ingenting.

Men ska jag tro på min vän eller min kille som jag bara känt nån månad?

Så jag valde att tro på min vän.

Trots Jims försök att få mig på andra tankar.

Jag vägrar!

Det svinet kan fara åt helvete!

Att jag och Jim nu var så osams gjorde att hela gänget vi umgicks med blev uppdelat.

Jim börjar att undvika Danny, Ragge och Rickard och umgås mer med Anton och Kevin.

Vi åkte aldrig i samma bil eller ens pratade med varandra. Jag var så arg och besviken.

Allt medan X hävdar att de fortfarande är tillsammans.

Så jag döljer mina känslor för henne. Även om jag efter en tid börjar fundera på om de är så lyckliga, varför fortsätter han att höra av sig till mig?

Danny försöker att medla mellan oss. Hans ansträngningar är hur stora som helst men jag vägrar att lyssna.

I slutet av sommaren så kommer jag hem från en ridtur på Ginger.

På gårdsplanen står Jim lutad mot Bonnevillen och ser sådär allmänt snygg ut som bara han kan göra. Han ser sammanbiten ut.

Jag stannar hästen och frågar vad han vill.

"vad tror du?" svarar han. " Jag fattar att du tror mer på X än på mig. Men du borde ge mig en chans att i alla fall få snacka med dig!" säger han.

Jag sväljer några gånger och säger att jag bara ska ta hand om hästen. Jag sölar med flit. Jag vill inte ha det här samtalet alls!

Men till slut med en strimma hopp om att han gett upp och åkt lämnar jag stallet.

Jim är kvar.

Vi sätter oss ner.

Han säger att han inte alls är med X, utan att det är hennes fantasier. Visst har de en historia ihop och det var en lång sådan. Men sen den dagen han träffade mig så sade han åt henne att det var över. Att det fanns någon annan han ville ha.

Nu när han vet vad hon sagt till mig, så har han bett henne att sluta. Men det har X inte gjort. Han har sagt åt henne att dra åt helvete och lämna honom ifred. Inte heller det gör hon.

Jag lyssnar, och vet att han talar sanning. Allt mer och mer tvivlande på min vän...

Jim avslutar samtalet med att säga att jag får göra som jag vill. Men att jag ska veta att han älskar mig!

Sedan går han bara. Bort mot bilen.

Jag sitter kvar och stirrar efter honom.

Nej, han håller på att försvinna!

Så jag hejdar honom och ger honom en kram. Säger förlåt.

Han säger att det är okej.

Men jag inser att det inte är över än.

X är fortfarande kvar i bilden.

Det som hände nu var att jag valde att lita på Jim.

Vi blir ihop igen och från X är det lugnt ett tag.

Tills X dyker upp på en spelning i folkparken.

Jim var inte med då han var tvungen att jobba.  

Självklart så börjar hon bråka med mig om att jag är en falsk bitch och ska ge fan i hennes kille.

Jag med en del alkohol i mig försvarar mig och säger att det är hon som ska ge fan i min.

Bråket börjar med ord och utvecklas till att jag stryker till henne.

Från ingenstans kommer då en okänd kille fram och försvarar henne. Han höjer handen mot mig och ska just till att slå när Ragge ser allt som sker.

Han kommer fram och hindrar den andra killen. Ragge som är en stor teddybjörn i vanliga fall är ursinnig. Han skriker och tar tag i killen och talar om för honom att man aldrig ger sig på en tjej!

X börjar nu att skrika åt Ragge att ge fan i hennes pojkvän.

POJKVÄN?????

Snart dyker X:s övriga vänner upp och ett slagsmål utbryter.

Killarna ger sig på Ragge, som ensam försvarar mig och sig själv.

Några minuter senare kommer resten av grabbarna och lägger sig i.

Jag har aldrig sett ett slagsmål så nära innan och står bara förstenad.

Folk i omgivningen tittar förvånat.

Danny bryter sig ur det hela och kommer fram till mig.

Han tar mig till bilen.

Snart ser jag vakterna komma ut med resten av gänget.

De är väldigt förbannade och upprörda.

De snackar med vakterna och förklarar vad som har hänt. Vakterna kallar på Polis och snuten tror såklart på X och hennes vänners uppfattning om det hela.

Såklart hade jag bara gått fram och slagit X. Utan anledning.

Ja det blev en jäkla härva med anmälningar och skit.

När Jim får reda på vad som hänt så kommer han hem.

Jag vet att han åkte hem till X.

Sen vet jag bara att en vecka senare hade hon flyttat.

Vi har inte hört av henne alls mer efter detta.

Så jag och Jim fick en väldigt brokig start.

Detta problemet höll verkligen på att få oss att ge upp.

Men vi kämpade och numera litar jag mest på honom av alla andra jag känner.

Men ångrar fortfarande att jag valde att tro på X, som jag kallade min vän.

Efter detta har vi ju självklart haft fler problem som alla par. Men nu är vi medvetna om vikten att kunna prata om det. 

Även om Jim inte är den som medger sina problem för nån annan.

Utan han håller tyst och fortsätter som vanligt. Men när det kommer till våra gemensamma problem så kan vi prata om dem.

Men nu har vi det jättebra. Vi har samma krav på varandra och litar på varandra.

Det är så skönt.

Sen att vi valt att inte ens tänka på att bo tillsammans eller förlova oss är ett gemensamt beslut. Både han och jag behöver våran frihet och lite privatliv.

Sedan när man väl ses så är det underbart. Att vara utan den man älskar är svårt - men så glad man blir när man får se honom igen <3

Oj, en svår kategori det med =)

Men får nog komma fram till att det är Herr Danny.

Mr. Positiv i alla lägen som först visade sig som en stor casanova och som bara ville en sak. Men sen när man klargjorde att man inte ville så accepterade han det direkt och rykte på axlarna som att det var ju inga större problem.

Träffade honom när jag precis kommit hit där jag bor nu. Hade varit inne i stan och handlat lite för att det ösregnade ute och hade inget bättre för mig.

Två mil hemifrån dör bilen. Bara sådär.

Så suckar djupt, går ut och öppnar huven. Kollar olja, vatten, tändstift och de vanliga sakerna... Men nej, Volvofan vill inte igång. Och ja, bensin har jag i fanskapet!

Så står där genomblöt ( tror fan det att jag glömde jackan hemma denna dag!) och undrar vad jag ska göra nu. Mina föräldrar är inte hemma, och en busshållsplats är utom räckvidd. Blir snart införstådd med att de passerande bilarna inte kommer stanna och det enda är att börja gå... Lagom lockande!

MEN!

Då stannar en svart Buick Wildcat cabbe med en ganska snygg förare. Han kliver ut och frågar vad som hänt.  Efter en titt under huven ger han mig teorin om att det är generatorn som gått. Sedan bogserar han hem mig. Som tack bjuder jag på mat och han frågar om jag vill med ut och festa till helgen.

Så den vägen äre.

Efter det lärde jag känna alla de andra killarna men Danny har verkligen visat att han finns där om det är något. Han har stöttat mig en hel del faktiskt när man haft problem.

Och hans glada humör och annorlunda humor får en alltid på gott humör! =)

 Min familj:

Min mamma Elaine jobbar som redaktör på en damtidning. ( Astråkigt i min mening ). Annars är hon väl en kvinna som gillar shopping, resor, mode och smink samt hundar. Ja vi har inte så mycket gemensamt kan man säga. Hon har väl ett litet intresse i hästar och tävlade MSV Dressyr innan på våran gammelgubbe Ricci som nu är 29 år.  Just nu är hon på en jobbresa i Paris. Men en väldigt snäll mamma som gillar att se att hennes döttrar har det bra <3

Mamma gifte om sig ganska snart efter flytten till Sverige med en man som heter Peter. Han är ju då min styvfar och Amandas riktiga pappa. En snäll kille som delar mitt och Amandas hästintresse... eller om han bara vill tjäna pengar på dem ?! Näe det lät fel, men han är en riktig affärsman uti fingertopparna.

Min pappa Robert bor som jag nämnt tidigare i USA där han jobbar som advokat. Så även han är arbetsnarkoman. Men när han är ledig så stänger han av helt från jobbet och ägnar sig åt sin hobby, kossor och galopphästar. Nu är ju detta kanske inte den bästa kombinationen så på gården i Montana finns det en uppfödning av Quarterhorses. Galopphästarna är han bara ägare till.  Han älskar att skämma bort oss och det gör han till max, min 16-års present var en fullblodshingst som jag fick välja ut själv från ett stuteri i Kentucky. När jag blev 18 fick jag både bil och körkort. Min syster är som hans bonusdotter och han räknar henne som sin egen. Och är det något jag eller min syster behöver så får vi det. Kanske för att han har dåligt samvete för att han sitter på andra sidan Atlanten...

Så ja, jag och syster är ganska bortskämda! Jag vet!

Min syster heter då Amanda och är 15 år. Ja tonåring ut i fingerspetsarna men enligt mig så är hon ju bäst! Vi delar ju hästintresset starkt och kommer till varandra med våra problem. Annars gillar hon som mamma shopping och resor med mera. Sen tar ju pojkvännen Emil en hel del tid. Vet inte om jag ska vara glad att hon träffat en bra kille eller ledsen för att han är besatt av Epa-traktorer.... och det börjar Amanda ta efter.

Amanda har ju då sitt yrväder till ponny Sirocco, även han en present från far som hon vill tävla och utvecklas med. Anar att min syster är som jag när det kommer till hästar - det ska vara en utmaning!

Ja, sen har vi ju världens gulligaste Ryan. Han är som en bror för mig.

Han är då grabben som bor på granngården i USA och hans familj sköter om hästarna och boskapen. Så Ryan är en riktig cowboy. Gentleman, Handyman och hur charmig som helst.

Vi har alltid stått varandra nära och lekt en hel del under uppväxten. Mycket bus har det blitt och nu när vi är "vuxna" så är det hela på en mer stabil nivå...

Det var ju min närmsta familj. Har även en moster i närheten och hennes familj. Min moster är min mammas raka motsats och jag har alltid undrat om den ena är adopterad... Till skillnad från min mor som är ganska lugn och tyst i sitt sätt så är min moster högljudd, framfusig och hon tar tag i saker direkt. Men innerst inne är hon jättesnäll.

Djuren är ju hästarna som fått sina presentationer.

Sen har vi ju såklart två katter på gården, det är två kastrerade hankatter och syskon. Ragdollkorsningar som heter Ludde och Virus. Inte de snyggaste namnen men Ludde är lite halvluddig och Virus är lite som ett virus... Han ställer till en hel del ofog emellanåt.

I familjen finns ju även en hund. En vacker sobelfärgad collietik som heter Samantha på 3 år. Hon kom till oss när min mamma fick för sig att hon ville satsa på hundutställningar. Men nu är hon bara sällskapshund och hur bra som helst på att hämta hem hästarna när de är längst ner i hagen och man inte orkar gå och hämta dem^^ Jättego vovve äre.

Har en hel del olika ställen jag kallar hem....

Bor ju givetvis i min älskade lilla lägenhet inne i samhället.

Granne med en av polarna och det är så skönt att komma hem, låsa dörren och sjunka ner i soffan.

Slippa ha morsan som tjatar om att man ska städa och diska.

Här är min borg och jag dör inte av att disken står någon dag extra!

Sen har jag ju kvar mitt flickrum, eller om det är ett pojkrum?

Hänger mest bilder på bilar och en navkapsel på väggen där.

Detta ligger ju på gården där Mamma bor med sin man och min halvsyster Amanda.

Det är då en lantgård, dock finns det inga kor utan bara 25-27 hästar. Vi har 40 boxplatser och i och med att det ibland är stor omsättning på hästarna så är det alltid bra med tomma boxar.

På sommaren har vi då och då sammarbetat med en ridskola så lägerdeltagare med egen häst kan komma hit nån vecka och få rida, träna och tävla.

Vet dock inte hur många hektar gården är på men det finns en hel del betesmark och lite skog till.

Så det är ett riktigt hästparadis!

Finns tre ridbanor och ett ganska stort ridhus med.

Så brukar sova här ett par gånger i veckan, mest när Jim är borta på jobb eller man har massor i stallet att göra.

Mitt tredje hem är hos min far, en stor boskapsgård i västra Montana. Där är det fullt av kossor och quarterhästar som delar sitt stall med ett par Tennesse Walking Horses, några fullblod och en hel drös med vallhundar. Helt underbar natur med stora kullar, skog och sedan ängar. Älskar att komma dit och bara njuta och träffa den sidan av familjen och självklart Ryan!

Hem nummer fyra är ju självklart hos Jim i hans hus. Så där är man väl oftast på helgerna. Trivs skitbra och man känner sig alltid hemma. Dock äre alltid nån av grabbarna som är så ensamtid med Jim är svårt ibland.   

Ja så att det man verkligen kan kalla hem vet jag inte vilket jag ska välja... ^^